Okej, bilden har kanske inte med skallgång att göra. Eller… man behöver inte vara orolig för att jag ska komma bort så länge jag håller mig till ett löpband. Det gjorde jag förövrigt 06:35 idag. Ett kort backpass innan jag lät benen jobba järnet på gymmet.
Kära nån! Idag har jag gjort något som jag aldrig i mitt liv, fram tills för två veckor sedan, trodde att jag frivilligt skulle göra igen. Sist slutade det nämligen med att man fick leta reda på mig. Skallgång light, om vi säger så.
Jag pratar om orientering. Ni vet, i skog med karta och i värsta fall en sådan där förvirrande kompass. Jag. Karta. Kompass. En mycket olämplig kombination har jag alltid hävdat.
Men så kom det sig så att Storebror ville prova på orientering som sport under sommarhalvåret. Mannen i mitt liv tyckte att jag skulle gå med Storebror. Jag har ju rätt stor utvecklingspotential inom området (jämfört med mannen som sprungit O-ringen. Hans utvecklingskurva kommer aldrig bli så brant som min. ). Så idag var det premiär. Genomgång av karttecken, färger och passning av karta. Bara att suga i sig kunskap. För det skulle köras en bana redan vid första tillfället. Nu var ju inte banan i skogen kanske, och kontrollerna satt max 50m från klubbstugan. Men ändå!
Storebror var jätteduktig för att vara första gången han körde. Och jag var jätteduktig som faktiskt lyckades verka cool och kunde till och med hjälpa honom lite med den där kartan. Ingen kompass idag dock (vilket jag tackar för!). Storebror tyckte det var himla skoj det där med orientering. Så det är väl bara till att fortsätta då. Och jag ska faktiskt erkänna att det är lite skoj när man väl förstår hur det hänger ihop. Kartan och verkligheten.
Jag kommer att ha en grym utvecklingskurva i orientering.
