Fru Magnolia

Jag och syrran. Ena jäklar på att fånga upp folk vi älskar
(Jag är den Gardell-liknande varelsen till vänster, skönheten är syrran till höger)

Plötsligt kommer den. Knytnäven. Den slår till från ingenstans och hamnar mitt i solarplexus. Du tappar andan. Faller ihop. Tittar dig omkring. Funderar på om du fortfarande lever.  Sen börjar du famla. Griper tag i halmstrån. Och är tacksam att andra tar emot dig, innan du når det bottenlösa djupet.  Tre gånger under påsklovet har knytnäven kommit. Och just när man trodde att nu blir det inte värre, så står man där igen. Slaget kommer, träffar någon man älskar. Och vi runt omkring fångar upp. Med samlad styrka.  Det är så vi jobbar, i vår familj.

Barnen mina mår bra. Mannen i mitt liv likaså. Men en familj är mer än dem som bor under mitt tak. En familj är dem som jag kan låt flytta in under mitt tak.

Som ni förstår är det rätt rörigt just nu. Och för första gången i mitt liv skulle jag vilja bo någon helt annan stans. Det kommer att reda sig. Vi kommer att titta tillbaka på det här påsklovet och fundera över varifrån vi fick kraften, energin och modet.  Det är vid tillfällen som detta som man får perspektiv på vad som är viktigt i livet.  Viktigt är inte vad vi kan få, eller vad vi har haft. Utan det viktiga är här och nu.  Och kramar är viktigt, viktigare än ord.