Onsdag = Supermedhjälpare och Västerås bästa förskola
På förskolan där lillebror går turas barnen om att vara supermedhjälpare. De hjälper till med att duka, får vara med och driva samlingen, står inför gruppen och talar om vad som händer nu och vad som ska göras och det viktigaste av allt. De ser till att alla har någon att leka med. Att ingen är ensam. Gruppen som lillebror går i är en stor grupp med 28st 5åringar. Hälften av barnen, däribland lillebror, har gått tillsammans sedan de gick i småbarnsgruppen. De känner varandra utan och innan. Pedagogerna, fyra till antal, är pedagoger av sällan skådat slag. De har vunnit priser för sitt pedagogiska arbete och de har en förmåga att driva pedagogik, gruppprocess och lek integrerat som är helt magiskt. Lillebror älskar sin förskola och jag förstår honom. Det är med tyngd i hjärtat som jag inser att vi måste lämna denna underbara verksamhet och vidare upp i skolan i höst.
Men supermedhjälparna då. Nästintill alla barn älskar att vara supermedhjälpare. Det är roligt att höra när man kommer på morgonen och barnen frågar ivrigt och glatt ”Får jag vara supermedhjälpare idag?” varvid fröknarna går igenom sina listor för att se vems tur det är. Jag funderar på om man inte skulle inför lite supermedhjälpare på jobb. Visst, man har köksvecka och så, men det låter inte lika fancy som supermedhjälpare.
Nu ska jag ta och och dra iväg till jobb. Det känns lit eunderligt att inte ha några barn och lämna idag. Ingen att påminn aom att sätta på sig strumporna, ingen väska att packa frukt i, ingen som vill vinka. Så jag får vinka till huset, packa en banan i min egen väska och borsta tänderna utan att behöva trängas vid handfatet. Ovant, men det går.
