Okej, bilden har inget med texten att göra. Men jag slänger in den i alla fall. Eller kanske lite. Lillebror gör det sällan lätt för sig. Han har för vana att göra det svårt. Men o andra sidan så lyckas han gång på gång, även om han ger sig själv en utmaning. Mamman kanske ska se och lära.
Jag och löpning. Vi är inte kompisar, och kommer nog aldrig att bli det heller. Det är bara att inse. Men man måste kunna samarbeta, även om man inte är vänner. Och det är lite så jag ser på löpningen. Vi är tvungna att umgås jag och löpningen. Min kropp behöver röra på sig. Så jag kämpar på med samarbetet. Och blir lika lycklig varje gång det lyckas.
Idag insåg jag att det inte är långt kvar till den där halvmaran i Göteborg. Så nu måste jag få tillbaka rutinen kring löpningen. Det går inte att skjuta upp det längre. Jag hade typ 100 anledningar till att inte springa idag. Rosslig i halsen, måste laga mat till familjen, lätt huvudvärk, kallt ute, trött, snöblandat regn, löparklockan är DÖD …. Jag hade en kamp med mig själv. Tänkte ”Varför gjorde jag inte detta igår när det var hyfsat väder!?!?!”. Men till slut bestämde jag mig för att det var bara att köra. Planen var 5km. Men när jag gick ut genom dörren meddelade jag mannen min att det blir 1mil. Jomenvisst, en mil i snöblandat regn och motvind. Tro mig, det var allt annat än ljuvligt. Jag var iskall om kinderna och dyngsur när jag kom in. Men jag gjorde det.
Sen har jag visst skaffat gymkort idag. Så nu behöver jag all pepp i världen. Tanken är att jag ska göra som Jenny, och träna innan jobbet. Vi får se hur det går… är ju år och dar sedan ajg satte min fot på ett gym. Inte säker på att jag kommer ihåg hur man gör.
