Här om kvällen, efter nattning, gjorde jag något som jag inte gjort på allt för länge. Jag cyklade ner till bryggan, med cykelkorgen fylld av endless candels och med en yogamattan på ryggen. Det var dags att låta kroppen flöda och andningen bli medveten. Jag vet inte varför jag bara helt plötsligt kände ett behov av att yoga, men det svepte över mig som en vind, och jag bestämde mig för att följa med.
Det blev inget avancerat. Några solhälsningar, krigare och balanser. Fokus på andningen. Medveten andning, som styr flödet. Svårt, men så härligt att rikta fokus helt och hållet åt ett håll. Och när jag var klar hoppade jag över savansan och blev bara stående i berget. Det var häftigt att titta ut över den mörka sjön och samtidigt känna hur pirret rörde sig genom kroppen.
Det är underligt hur jag liksom kan glömma bort hur ljuvligt det är med yogan. Hur kravlös och givande den är. Hur prestigelös och frigörande. Det är så sanslöst skönt när man tagit sig över ”gör-jag-rätt”-tröskeln och bara kör. Gör det som känns rätt för mig och min kropp.
Så yoga på bryggan
en kväll i sena september
ljuvligt för kroppen
själen tackar
och längtar
efter nästa gång
Magiskt!
På mornarna kör jag ett litet enegiyogapass som jag hittat på youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=x6QE3Z8g8KY
Det är jätteskönt och ger mig lite extra energi under dagen.
Tack för din fina kommentar om mitt hår, det värmer <3
Kram Anna