Nötknäpparen på dansens hus. Av Benke Rydman. Den som trodde att de skulle få se härlig klassisk balett, eller en historia trogen originalet, hade helt fel, och blev antagligen väldigt besviken. Och den som förväntade sig att de skulle få se något helt nytt, något nytänkande och något som skapar eftertanke, de gick ifrån förställningen mer än nöjda.
Jag tillhör den senare kategorin. De som är mer än nöjda. För tusan vilken föreställning. Annorlunda, men vem har sagt att annorlunda måste vara dåligt? Och det är synd att de där ”proffs-recensenterna” inte fattade poängen. Jag gillade historien, och hur Jörgen kom in och försökte förklara och på något sätt försköna det som är tungt. Lindar in det i bomull. Precis som i verkligheten. För att vi inte orkar med allt det där tunga. En spegling av hur vi faktiskt fungerar. När det vi får se för tunga bitar av verkligheten, byter vi kanal, vänder blad i tidningen eller tittar bort. Som ett barn som inte vågar och inte kan förstå sig på all ondskan i världen. Som vill alla gott. Som vill att världen ska skratt och må bra. Som Jörgen.
Jag uppskattade föreställningen. Storyline mässigt tyckte jag nästan att den var steget vassare än Svansjön. Svansjön vinner dock fler poäng på själva dansen. Även om det i min värld är två helt olika typer av föreställningar, nästintill ojämförbara. När jag lämnade Svansjön minns jag att jag mådde dåligt. Den tunga historien påverkade mig ända in i märgen. När jag nu lämnade Nötknäpparen, var det med lättare sinne, men med en känsla av att ”jag måste bena ut det här”. Det var först efter ett tag, när jag funderat över vad jag upplevt som sinnet blev tyngre. Och jag tror att Nötknäpparen kommer att hänga sig kvar längre i mig, än vad Svansjön gjorde. Och det är just tack vare Jörgen.
Så jag skulle vilja tacka Dansens Hus
för att ni låter Benke dansa fritt
så att många med mig får en tankeställare
och tack mamma såklart
för ännu en fantastisk födelsedagspresent
