I tisdags ringde dem från kulturskolan och meddelade att de hade fått en ledig pianotid till Storebror. De undrade om vi var intresserade av den, och om vi så sånt fall skulle vilja börja redan på torsdag. Jag måst erkänna att det inte är storebror som aktivt valt att han vill börja spela piano. Utan att det är jag som anmält honom till det då jag tycker att det tillhör allmänbildningen att kunna spela ett instrument, i alla fall hjälpligt.
Så jag sa ja till platsen. Och meddelade sedan storebror den glada nyheten att han skulle få börja spela. Han var måttligt glad. Eller han förstod väl inte poängen med att lära sig spela piano. Men han gick med på att prova i alla fall.
Och idag var då första lektionen. Mannen i mitt liv var med. Mest som stöd. Och enligt honom var storebror jätte nervös. Det hela blev lite värre av att lektionsrummet låg i samma ingång som de stora barnens fritids. bara en sådan sak. Lektionen gick bra. Pianotanten pratade i ett och informerade mannen om regler och fördelar med att nu vara inne i kulturskolans rullor.
Han fick en läxa också, såklart. Att spela ”Spanien”. När han kom hem rusade han upp till pianot, skog igång det och började att öva. Om och om igen. Han visade mig hur an skulle hålla handleden när man spelar och hur fingrarna skulle vara placerade. När jag senare på kvällen frågade vad som hade varit det bästa med hela dagen svarade han, utan att tveka ”Pianot”. Och mitt inre hurrade av glädje.
Så nu har vi en pianoelev här hemma
vilket jag har längtat efter
och jag älskar att han följer i sin fars fotspår
och inte i sin mors
för då hade det blivit fiol
och till det finns det inga hörlurar
