Då var vi där nu då. När storebror på riktigt har förstått vad det betyder att dö. Och tillsammans med det kommer rädslan för döden. Den egna och andras.
Igår efter nattning kom han nertassandes för trappen, stel i kroppen. Jag såg direkt vad det handlade om. ”Mamma, jag måste prata med dig” viskade han fram med darrande röst. ”Jag är rädd att dö. Och jag är rädd att du och pappa ska dö”. Och där stod jag. Vad gör man liksom. Hur pratar man om det här då? Jag borde kunna det här. Jag vet hur man pratar om jobbiga saker, i alla fall på jobb. Men med mitt eget barn?
Jag tog honom i knät. Och han blev så där liten som bara storebror kan bli. Vi pratade om varför man dör. Hur man kan dö. Vi pratade om stormorfar och om hur det gick till när han dog. Storebror berättade om pojken på skolan som dog i våras i motorcrossolyckan under en tävling. Vi ältade på. Och kramades.
Sen kände jag att vi kom inte längre. Då skickade jag upp storebror med far sin. De satte sig i soffan och läste alldeles för många kapitel ur en LasseMaja bok. Ibland är fokusförflyttning det enda rätta.
Jag tror vi får prata mer döden idag. När det inte är kväll och precis när man ska sova. Om någon har något tips på någon bra bok om döden för en åtta åring så motar jag det tacksamt. För att prata döden med sitt egna barn, är miljoner gånger svårare än att göra det professionellt.
Och vet du vad Storebror
Jag är också livrädd för döden
På riktigt
därför väljer jag att inte
tänka på den så ofta
