Så var det gjort. Mitt andra Stockholm Halvmarathon är genomfört. Och det är det tuffaste fysiskt jag har gjort i hela mitt liv. Vi tar det från början.
Vid det här laget är ni med på att uppladdningen var kass. För att inte säga obefintlig. Grundträningen var dock enligt mina mått mätt mycket väl utförd. Jag har sprungit långt och länge och kort och snabbt. Jag kom in till Stockholm i god tid. Mötte upp min hejjarklack. Någonstans kändes det som om dem var mer pepp än mig. Jag var lugn, nästan för lugn kan tyckas. Jag grundade med en sallad på Voltair och en trippel espresso på Starbucks. Det var dags att vakna till.
Så var det dags. Jag stod där på startlinjen och funderade över om benen skulle orka. Pannbenet kändes starkt, men jag tvivlade på benen. Starten gick och benen släpptes loss. Och de kändes förvånansvärt pigga. Det var varmt ute. Riktigt varmt. Och asfalten kändes hård. Och det slog mig att jag knappt sprungit någon asfalt alls denna säsong. Visst, nån km här och där, men inga längre distanser. Så kom Klaratunneln. En 800m av ”djungellöpning”. Helt galet varmt och fuktigt.
Och när jag äntligen kom ut ur tunneln började förhandlandet. Jag började redan vid 3km att förhandla med mig själv om hur jag skulle tänka. Alltså ”om jag springer till 10km så har jag 1:45 på mig att promenera i mål, det borde funka”. Vid 7km funderade jag på att kliva av. När jag nådde milen skrek jag till min hejjarklack ”Jag är helt j*la slut”.
Men benen kändes bra. Det som hindrade mig var andningen. Det var så jäkla jobbigt att få ut syre i systemet. Den där virusinfektionen och avsaknaden av löpning under två veckor hade påverkat andningen mer än jag kunnat ana. Jag satte målet på ”Jag måste i alla fall klara 15km”. Och tanken ”Jag kan inte sluta nu, vad tusan, jag har lagt så många träningstimmar, kämpat för att få ihop träningstillfällen och säkert försakat en massa. Jag MÅTE i mål”. Jag tog mig fram längs Söder mälarstrand. Mentalt den tuffaste biten av hela halvmaran. Och då möter jag hejjarklacken igen. Jag skriker ”Jag orkar inte. Jag måste gå!” och min syster svarar ”Det gör inget Anna, du är bäst!”. Och det var den bästa peppen jag kunde få. Hade hon skrikit ”kämpa, spring på!” hade jag gett upp. Men hon sa att hur du än väljer att göra så är du bäst, och det var precis vad jag behövde höra.
Sista biten var tuff. Det kändes som om hela världen sprang förbi mig. Men det gjorde inget. För mitt mål var att ta mig i mål. De sista hundra meterna innan mål kom känslostormen. Tårarna rullade ner för kinderna. En känsla av lättna och stolthet fyllde kroppen. Fy fasiken vad bra jag är. Tiden blev allt annat än bra. De där två timmarna kom och passerade. Men spelade ingen roll. För jag gjorde det. Pannbenet vann.
Stockholm Halvmarathon
Tack för i år
Så jäkla coolt!!! Häftigt att läsa och inspirerande! Jag är själv där och har varit länge att jag vill men inte vågar anmäla mig för tänk om jag inte kommer i mål…?
Stående ovationer från mig!!!! Kämparinna de Lux är du :-)??????