Han blev sjuk, storebror. Precis som jag misstänkte redan igår kväll. Vi fick dock dagen att klaffa med alla om och men, tack vare den planeringen som vi gjorde igår mannen och jag. Så tacksam att vi tog tag i det och lyckades minutplanera ihop oss. Storebror kom iväg på skolfotot. Jag fixade läkarmottagningen och mannen hann i tid alla de där mötena. Och lillebror fick gå på simskola, tillsammans med mormor.
Så nu sitter jag här och planerar för morgondagen.
Givna förutsättningar
- Storebror har feber. Kommer vara hemma från skolan
- Lillebror vill till förskolan som ligger 15min bort med bil
- Jag behöver vara på jobb en vända för att fotograferas till skolkatalogen (den där katalogen känns som en följetong…)
- Jag behöver ”förstäda” inför städ
- Jag borde ta en löptur inför halvmaran på lördag
Lösningsorienterat fokus
- Lillebror åker med granne och kompisen till förskolan. Avfärd 07:25 (man kan inte annat än att älska sina grannar)
- Jag åker in till jobb 13:00 och är med på fotografering, nästa granne tar ”stand by” pass.
- Hämtar hem lillebror och kompis (perfekt att ta med en lekkamrat!)
- Då ett barn ligger och febrar sig på soffan och den andra leker med kompis passar jag på att ”förstäda”.
- Jag har fortfarande halsont, ingen löptur imorgon. Mer tid till hemmafix
- Ridå!
Känns bra att ha en bild över hur morgondagen ska flyta på framåt. Då är det lättare att slappna av och bara flyta med. Storebror kommer att vara hemma till onsdag, minst. Och för en gångs skull, typ första gången någonsin är jag inte stressad över att inte vara på jobbet. Jag kör lite hemmajobb, baddar panna och (missförstå mig rätt) njuter av att faktiskt ha förmånen att få vara hemma när det käraste jag har mår dåligt. En för mig ny situation. Tidigare har jag haft vabbångest. Men inte nu. Och det är väll på tiden kan tyckas.
