Idag var det dagen då jag skulle köra genrep inför Stockholm Halvmarathon. Två veckor är det kvar tills start, och känslan var att jag måste veta att jag verkligen kommer att klara det. Uppladdningen och träningen har känts sisådär. Och det är skönt att ha ett kvitto på att kroppen orkar.
Så jag stack ut vid 15. När det typ var som varmast ute. Dumt kanske tyckas, men det var just då jag var taggad. Sen var fokus bara att göra det. Jag räknade kilometrar och körde pepp. När det blev tungt tänkte jag att ”jag kommer ju knappast att göra detta nästa vecka igen, så det är bara att köra. jag kan ju inte ha 16km ogjorda liksom”.
Och jag tog mig runt. På stumma ben de sista kilometrarna. Men det kändes bra. Till ungefär 45min efter hemkomst. Då började den stora rekylen. Jag blev löparbakis. Skakig, kallsvettig, uppblåst mage och ett kraftigt illamående. Jag har blivit löparbakis tidigare, men detta var det värsta jag varit med om. Jag tänker att det är precis samma känsla som för diabetikerna efter dem har varit låg och får en för kraftig rekyl. Antagligen hade jag kört slut på glykogenet och när jag kom hem drack jag en liter jos, åt dextrosol och vattenmelon. Undvek fett då jag ville ha ut sockret i blodet snabbt.
Slutkörda depåer i kombination med snabba kolhydrater är inte helt optimalt har jag nu lärt mig. Jag varken drack eller åt nått under tiden jag sprang. Lunchen blev två ägg och lite tomater. Frukosten var långt ifrån stadig… Och jag hade druckit för dåligt under förmiddagen för att möta upp värmen. Och ser jag tillbaka på veckan så har jag inte direkt ätit för att fylla depåer. Utan ätit för att klara dagen, inte mer.
Så det var tur att jag körde ett genrep,
så jag själv fattar hur viktigt det faktiskt är att vara välfylld när jag ska springa längre distanser.
Nu mår jag bra igen
Men det tog 3,5 timme innan jag var på benen igen.
En nyttig läxa.
