Idag bestämde jag mig för att ta tag i inredning i sovrummet. I planen för sovrummet så ingår det nya gardiner. Jag har sett framför mig gardiner på skena, tunga, mjuka saker som ska hänga från taket. För att detta steg ett skulle kunna förverkligas så behövdes det nya gardinstänger. Eller skenor såklart. Så jag åkte till det stora varhuset, stolt över att faktiskt ha räknat ut vad jag skulle ha och shoppade loss. Vi har väldigt breda fönster, så de där standarmåtten funkar aldrig. Men enligt beskrivningen skulle det inte vara några problem att köa flera skenor och sen bara fäst ihop dem….
Man ska aldrig tro att det är enkelt när det stora varuhuset är inblandat. Att jag aldrig lär mig. Såklart gick det att koppla ihop skenorna, men då skulle det till ett extra väggfäste för att få det stabilt…. och hur snyggt är det med ett extra väggfäste mitt i ett fönster?!?!! Det kom små fula ord ur min mun när jag insåg ”felet”. Jag brukar kunna gå med på funktion före finess, men detta blev för fult. Det gick bara inte!
Mannen i mitt liv blandades in i mitt kaos. Han försökte komma på en den ena än den andra bättre lösningen. Men inget föll mig i smaken. Jag var irriterad och arg, mannen var som vanligt lugn som en filbunke. Precis vad jag behövde.
Tillslut lyckades jag komma på en tillfällig lösning (säkert en sån där tillfälligt-permanent sak ni vet…) som både är snygg och förhoppningsvis kommer att hålla. Några nya gardiner har jag däremot inte köpt. Så jag hängde upp de gamla. Det är allt annat än vackert, faktiskt så långt ifrån min vision som man kan komma. Men vad tusan, skenan är i alla fall på plats. Tillslut. Och lättstädat blev det med runt gardinerna, det måste ju vara ett plus…
Jag kan säga att den där inredningsenergin tog slut idag
vi får se när den kommer åter
då finns det en risk för att jag kommer att måla väggar,
och få för mig att jag kan sy gardiner
Tur att jag har min filbunke här hemma
