Jag och yoga är lite aviga till varandra. Jag vill, men litar inte riktigt på att jag kan. Tanken ”gör jag rätt” ekar för det mesta runt i huvudet på mig när jag kör ett pass. Prestations press, inifrån. Det gäller även om jag kör ett pass på yogobe.se. Vilket är löjligt, jag vet. Det har gjort att jag inte har yogat på nästan ett halvår. Prestationsångest.
Så när jag bestämde mig för att prova något nytt, något jag aldrig gjort förut, helt i enighet med #womsautmaningen. Jag tog mattan på ryggen och cyklade iväg en bit hemifrån. Rullade ut mattan och körde ett lugnt pass rakt ur huvudet. Bara jag. Helt själv. Lyssnade på vad kroppen ville ha, och försökte ge det. Del i utmaningen var att andra, icke yogande kunde se mig under passet. Det blev lite som KBT deluxe. När jag var klar hade jag den där sköna goa känslan i kroppen. Det där pirret, ökade flödet, som signalerar att kroppen .liksom tackar en. Och då tänker jag, att jag har gjort rätt, jag har gett min kropp precis det den behövde, när den behövde det.
Och det gav en nytändning
Jag vill yoga mer
För jag kan ge min kropp vad den behöver
Bara jag vågar lyssna
