Idag är första gången i år, som jag faktiskt längtar till semestern. Lyx! Och anledningen till att jag längtar är inte att jag ”går under” på jobb, utan jag längtar efter att kunna sitta och äta frukost länge. Och ligga i gräset och bara vara. Få dra mig i sängen, och kunna ta dagen som den kommer.
Just nu, i denna sekund, är jag väldigt trött. Jag gav mig på att springa milen direkt efter jobb. 22 grader varmt och mycket fuktigt i luften. Benen kändes som två stockar och jag lyckades att trampa snett med högerfoten efter 6,6km. Sen sprang jag den där milen som jag inte gillar. Känslan innan jag startar är alltid ”varför gör jag ens det här”. Idag gick det så långt att jag nästan vände på parkeringen och körde hem. Men jag tog mig samman, och tog mig runt på 54min. Jag önskar att jag var en sån som kunde få endorfinkickar av löpning och som liksom kan känna ett sug efter det. Men nej, jag ser det mer som ett ont måste, som vid vissa tillfällen kan vara mycket trevligt. Vissa rundor är härliga, men merparten är pannben. Jag gör det för att jag vet att min kropp mår bra av det. Och jag gör det för att jag är nyfiken på hur länge jag orkar hålla på.
Om jag kan springa
som aldrig upplever endorfinruset
så kan alla springa
det gäller bara att intala sig
att jag gör detta för min egen skull
jag kommer aldrig att vinna ett lopp
men min kropp kommer att vinna massor
