Fru Magnolia

Så har snart en tisdag passerat. Och när jag tittar tillbaka på dagen är jag nöjd med vad jag har åstadkommit. Tacksam för vad jag har upplevt och trygg med att mina barn fick en bra dag som gav dem en aning mer av livserfarenhet och självkännedom.  Jag tänker lite så, att det är nu som räknas, visst kan jag längta efter något speciellt som ska hända framöver, men jag får inte längta så hårt och fokuserat att jag glömmer bort att nu är nu.  Jag vill inte titta tillbaka på mitt liv och konstatera att jag längtade ihjäl mig, och missade nuet.

Jag har mål, drömmar och visioner. Men är ändå ganska nöjd med var jag befinner mig just nu.  Jag vill framåt, men varför rusa?  Rusar jag mot något, så lämnar jag även något bakom mig. Jag tycker att det är viktigt att stanna upp och vara självreflekterande. Självreflekterande och lösningsfokuserad. Livet blir så mycket trevligare då enligt mig. Jag skapar liksom distans. Om jag inte vet vad jag tycker är viktigt för mig, hur ska jag då veta om jag ens vill göra en förändring, om jag inte förstår orsaken till den.

Det blev lite flummigt det här.
Det kan jag väl förstå.
Men summan av det hela är att landa i nuet.
Att inte längta ihjäl sig.
Och att ställa sig frågan ”varför vill jag göra en förändring,
räcker det inte bara med att byta synvinkel?”