Jag har haft en dröm En dröm som på något sätt har känts som det ultimata målet. Nästan ouppnåelig. En tanke att ”Jag skulle vilja, men vägen dit är lång och jobbigt, och frågan är om den ens är möjlig”.
För ganska exakt två månader sedan började jag med min något galna ide att jag ska springa fyra pass i veckan. Jag måste sluta att leta undanflykter och bara se till att göra det. Väder, humör, kanske ont i halsen, trötthet, orkeslös, tråkigt, det leder ändå ingen vart, var bortförklaringar som ofta kom i mellan mig och träningen. Så anmälde jag mig till Stockholm Halvmaraton. Och där och då insåg jag att om jag skulle orka, så var det dags att börja träna, på riktigt. Så nu kör jag alltså fyra rena löppass i veckan. Inte efter någon ”modell” eller något ”proffsprogram”. Utan jag kör min variant. Det blir oftast 5km+10km+backe+längre pass (15-20km). I olika terränger. Och olika spår. Allt för att variera så långt det går. Intervaller är tråkigt, så det undviker jag helt. Jag har tvivlat på träningens effekt, men vad tusan, hjärtat får sig en omgång i alla fall.
Men nu har jag slutat tvivla. För idag gjorde jag något som enligt mig, fram tills idag, har varit näst intill ouppnåeligt. Jag gjorde milen på 49:18!!! Alltså under de magiska 50 min! Och med en snittpuls som inte sköt i höjden. Helt sanslöst! Vad som är ännu mer anmärkningsvärt är att jag precis för en månad sedan sprang samma sträcka, 10min långsammare. Mitt träningsupplägg kanske inte är enligt regelboken, men det verkar funka.
Så jag lägger ursäkterna på hyllan
kör mitt eget race
och det leder till
något som jag trodde var ouppnåeligt
fasiken vad stolt jag är
Bra jobbat!!