Om någon, för ett år sedan, eller vänta, för 1 månad sedan, hade sagt till mig att ”Anna, du kommer att kuta upp och ner för en skidbacke snart” då hade jag skrattat högt och sagt ”att det kunde dem glömma. För jag gör inte sånt”
Nu står jag här och tänker ”jag GJORDE inte sånt, men tusan…”. Backintervaller var planen, och var hittar jag en backe på vägen hem från jobb, en backe som jag känner att den är värd att springa i, som bryter ner och bygger upp i lagom mängd. Jag hade några att välja på, men jag var inte säker på hur dem lutade, om de lutade tillräckligt mycket. Galet! Jag vet! Om de lutar tillräckligt mycket!?!? Men så här är det, ska jag köra backe, så vill jag göra det på riktigt, jag vill inte går ifrån passet och känna att ”Det där kanske inte gav något”
Det är där den där skidbacken kommer in i bilden. Det var den enda backen som jag kunde vara säker på lutade och var lång. Så jag åkte dit, och hoppades på att ingen annan skulle vara där. Jag var nämligen övertygad om att jag skulle behöva krypa upp samtidigt som jag andades likt en blåsbälg.
Jag hade bestämt att det skulle bli 5st vändor. Men när jag var på vända fem tänkte jag att om jag kör 6 så får vi se sen. Vid 7’nde intervallen stannade jag på toppen och vilade någon minut, och bestämde mig för att det skulle bli 10 vändor.
Och det blev det. Med en nedvarvningsjogg på en skogsstig tillbaka till parkeringen blev den totala sträckan 5km. Väl där på parkeringen övervägde jag om jag skulle ta och springa 2,5km med (antagligen hög på endorfiner). Men jag sansade mig, satte mig i bilen och åkte hem.
Så jag har gjort något som var otänkbart för någon vecka sedan
Jag sprang i en skidbacke
Upp och ner
Upp och ner
Ibland funderar jag på om jag håller på att bli galen…
