Jag har varit inne hos treorna idag och pratat känslor. I en hel halvtimme orkade de lyssna på mitt pladder om att alla har rätt till sina egna känslor, känslor är viktigt, plus- och minuskänslor, hur jag väljer att handla utifrån mina känslor och rätten att få vara kär i vem man vill (utan att någon annan får bestämma över det). Jag hoppas att alla fick med sig något i ryggsäcken. Och om de inte fick en aha-upplevelse idag, så kanske de slås i framtiden av att ”Det var ju vad den där skolsystern sa i skolan ju….”
På tal om känslor så kan man säga att storebrors innebandysäsong har gått från ren förtvivlan för mig till ren och skär glädje. I början av säsongen var jag beredd att ta honom ur laget. han stod stilla på plan, var rädd för att gå in i närkamper, blev alldeles ställd om bollen nuddade bladet. Jag var så förtvivlad, och rädd. Rädd för att han inte skulle bli insläppt i laget. Men så hände det något. Något sa KLICK och fåll på plats för cirka månad sen. Helt plötsligt springer han på plan, han tar plats, vågar kämpa om bollen, och han ler när han spelar. Med hela kroppen. Och helt plötsligt har innebandyn blivit glädje.
Idag var det avslutning, och killarna spelade match mot föräldrarna. Så himla roligt att se. Tyvärr är mannen i mitt liv på tjänsteresa, och jag fick därför helt sonika sitta på bänken tillsammans med lillebror. Eller ja, sitta och sitta. Vi spelade på sidan av planen han och jag. Men lite han jag allt att se av matchen, och jag är imponerad. Imponerad av min förstfödda som helt helhjärtat slängde sig in i fajter med vuxna. Tusan vilken utveckling.
Så känslor
alltid närvarande
alltid skiftande
vad vore jag utan dem
