Jag avskyr att springa i nedförsbackar. För efter en nedförsbacke kommer en uppförsbacke. Och det är därför jag hyser någon form av hatkärlek till uppförsbackar. Dem är lättare att hantera mentalt. Det kanske låter lite bakvänt, men det är så jag fungerar.
Det finns en backe som jag hat-älskar extra mycket. Och det är Dyboborgsbacken. Den är cirka 180m lång med en stigning på sisådär 20m. Perfekt för intervaller. Jag tog cykeln dit idag. Redan trött i låren efter att ha sprungit två dagar i rad. Men jag längtade lite efter backen. Efter att ge den lite egentid. Att inte låta den vara en del av en runda.
Så jag sprang på. Tio vändor blev det. Låren skrek lite på mig och andhämtningen var allt annat än lugn och fin. Men när jag har gjort vända tio, och kommit ner till starten, funderade jag om jag inte skulle ta en till. Det är roligt det där, med hur snabbt huvudet glömmer. Men jag tog mig samman och lät bli. Det är ju en dag i morgon med för mina ben. Och det är ju skönt om de håller mig uppe då med.
Så jag och backen dejtade
Det var precis så mysigt som man kan förvänta sig
av en backe som luten en fruktansvärt massa…
