Tisdag. Och jag funderar vart jag är på väg. Framåt är väl ganska givet. Men åt vilket håll Och måste jag verkligen veta det. Kan jag inte bara acceptera att vi rör oss. Tillsammans. Framåt. Ibland krokigt, ibland, snabbt, ibland hackigt. Men fortfarande tillsammans.
Idag har jag och killarna varit på badhuset tillsammans. Det är underbart nu när jag kan ta dem båda två, själv. Utan att behöva avlida av stress över att varje millisekund se dem. Vatten kommer alltid att vara ett stressmoment för mig. Men nu när dem är större, och jag vet att storebror kan simma, dyka, få kallsupar och ta sig till kanten själv, blir jag lite lugnare. Två timmar var vi där, i badhuset. Vi bröt i mitten för en fika. Det tar energi att bada. Storebror övar på att dyka med huvudet före ner i vattnet. Det går framåt. Vi tragglar och påminner varandra om att man kan inte kunna allt från början. Vi kämpar på och skrattar åt magplasken. Lillebror ska mest vara under ytan, hela tiden. Att dyka är det bästa. Och jag låter honom vara där, utmana sig själv, lära sig att inse när det är dax att komma till ytan, andas och dyka vidare.
Så vi rör oss framåt
med magplask och kallsupar
dyker upp när vi behöver luft
och dyker ner när vi vill utmana
Tillsammans
