Fru Magnolia

Idag har jag sett något av det mest gripande jag någonsin upplevt i dansväg.  

Det hela började med att jag fyllde år och fick i present av mamma att gå och se Svansjön. Det var väldigt länge sedan jag fyllde år, så av naturliga själ hade jag liksom glömt bort detaljerna i presenten. Till exempel att den spelades på Dansens Hus och inte på Operan (som jag trodde fram tills i morse när jag kollade upp vart jag skulle.).  Jag hade även helt förträngt att det var en helt ny tolkning av Svansjön jag skulle se, och inte den klassiska. 

Till saken hör att jag aldrig tidigare sett en uppsättning/filmatisering av Svansjön. Jag vet inte alls vad en handlar om, vilka karaktärer som ingår eller hur musiken låter. På riktigt! Så mitt första möte med Svansjön blev denna nytolkning som Benke Rydman skapat. 

Och jag blev helt tagen. På riktigt. Känslan som dansarna förmedlade kröp in under skinnet på mig. Och utan att alls veta vad historien gick ut på från början, så följde jag med i berättelsen som en våg på havet. Varje steg i berättelsen band mig allt hårdare och var för mig som en ny sida på en oläst bok. 

Det var makalöst. Jag drog genast paralleller till vad som pågår varje dag i den undre världen. Både i Sverige och i andra länder. Tanken att ”detta är faktiskt någons verklighet, på riktigt” slog mig med full kraft. 

Jag är något enormt tacksam för att denna föreställning var mitt första möte med Svansjön. Alla andra föreställningar som jag kommer att se i framtiden om Svansjön, kommer för alltid att jämföras med denna. 

Jag fick en födelsedagspresent

som gav mer än vad jag någonsin hade kunnat hoppas