Jag gjorde som jag planerat. Hem efter jobb, byta om, känn inte efter om du vill egentligen, och ut och spring! Det är så mycket enklare om jag verkligen har bestämt att jag ska springa, gärna någon dag i förväg så det finns en plan. Mitt största problem just nu är att bestämma nästa dag. Fredag skulle kunna funka, söndag med. Måste planera upp det med mannen i mitt liv. Sen ska vi ju inte sticka under stolen att vi nu går in i mathelgernas mathelg. Eller veckor kanske man skulle säga. Med glöggmys, skinkmackor och knäck högt och lågt. Och då är det ju perfekt om träningen åter igen är igång, så man kan äta på utan att man behöver tänka så mycket.
Jag har märkt att det blir ofta så för mig, att när jag är ledig, eller att ledig het nalkas så tränar jag på mer. Det är som om kroppen landar på något sätt. Det är roligare att träna när jag kan göra det när jag vill (när solen är uppe, just nu). Sen måste jag erkänna att hela jag mår så mycket bättre. Men visst är det så, att när jag mår som sämst, och behöver träningen som mest, då blir den ofta liggandes på hyllan.
Men nu är jag igång igen. Och jag är imponerad över att kroppen orkar springa milen, även om tiden är allt annat än briljant. Kroppen minns, och just nu är jag tacksam för det.
Så jag sprang idag
med pannlampa
och i lätt snöfall
Jag är på gång
och längtar efter knäck
