Sitter och går igenom lite bilder inför de obligatoriska fotoalmanackorna. Och jag slås över hur mycket jag faktiskt fotar med den riktiga kameran. Och vilka minnen det blir.
Jag finner fina bilder på våra barn. Alltså, inte mina barn, inte dina barn utan våra. De som ska ta över efter oss. Och jag ler. För bilderna är så härliga. Jag tänker att det kommer att finnas massor med bilder på våra barn, i olika konstinstallationer. Och jag vill att dem ska minnas den tiden när de växte upp tillsammans, och med bilderna blir det enklare.
Titta bara på de här två. Tjejen och killen som saknar varandra när de inte ses, och som hittar på de mest tokiga upptåg tillsammans.
Eller dem där två där nere som äntligen har hittat varandra. Nu leker dem tillsammans, inte bara bredvid varandra.
Så jag kikar igenom bilder
på våra barn
inte dina
inte mina
utan våra
