Idag fyller mannen i mitt liv år.
Hur många?
Lagom många!
Det pinsamma i det hela är att det var han som påminde mig igår om att han minsann fyller år idag. Jag brukar ha stenkoll på detta. Men det hade fallit ut ur mitt minne. (Det säger en del om hur det är stället med minnet just nu….). Jag kallsvettades en stund och funderade över hur jag skulle få tag i presenten (!) en söndag eftermiddag. Allt stängt. Min kära ICA hade såklart öppet, och alt finns där. Så jag och herr O slängde oss i bilen för att köpa ingredienser till tårta och omslagspapper.
Jag kände att mannen i mitt liv var värd något mer än de obligatoriska strumporna detta år. Vi har slitit på rejält, och liksom gått om varandra. somnat i varsin soffa. Träffats vid frukost. Jonglerat vardagen likt två ryska cirkusartister. Jag ville ge honom något som han faktiskt pratat om, men aldrig skulle köpa själv. Både jag och herr O var mycket nöjda över valet av present. Jag var så nöjd att jag kände mig lite busig liksom. För en gångs skull skulle jag pricka mitt i prick.
Så blev det morgon. Mannen vaknade som vanligt först i familjen. När jag väl kravlat mig ur sängen två timmar efter honom, kontrollerat statusen på två pigga barn, så tvingades han ner i sägen igen. Nu skulle det sjungas och levereras presenter. Alla sjöng, utom herr R som helt plötsligt tyckte det var pinsamt att sjunga. Presenter räcktes över. Föst de obligatoriska strumporna, men den två till. Först ett SD-kort. Mannen såg fundersam ut. SD-mini, varför? Och sen kom det stora paketet.
Och om han blev överraskad mannen i mitt liv?
Jopp, det skulle man väl kunna säga.
Jag lyckades att köpa en födelsedagspresent som var mitt i prick.
Grattis på födelsedagen Mannen i mitt liv!
Jag älskar dig mer än någon annan
<3
