Måndag morgon. Och jag känner efter. Dumt. För det jag känner är att min kropp försöker tala om för mig att den är trött. Att den behöver vila, fylla på med energi. Få rida ut det där viruset jag har ådragit mig. Och ungefär där slutar jag att lyssna, och börjar intala mig att det är ingen fara.
Annars så gillar jag måndagar. Precis som jag gillar alla andra dagar i veckan. Namnet på dagen är ju bara ett namn. Och sen ger vi namnet ett värde, istället för att göra tvärt om. Uppleva dagen, för att sedan ge den ett värde och namn.
Men, måndag. Med en kropp som inte är på banan och ett sinne som följer den lagda stigen.
Det blir bra det här.
