Det är något magiskt när man slutar att stressa. Att hänga kvar en minut extra på jobb, får slutföra tanken, för att sedan sätta sig i bilen för att ta sig mot förskola och fritids. Att någon stans acceptera att tiden är konstant. Det går inte snabbare, blir inte mer effektivare bara för att jag jagar upp mig.
Idag var första gången som jag reflekterade över den där känslan av att vara här och nu. Inte skynda framåt, för att nå fler prestationer på kortare tid. Jag andades i bilen, accepterade att middagen blev hela 20min försenad. Jag han sitta på altanen och filosofera med lilla R och spela spel med herr O.
Och så han jag andas och reflektera.
Och det gjorde gott.
