Vuxna ansvarar för framtiden.
Nu kan jag väl äntligen våga säga att jag byter jobb. Att jag tar ett steg från min trygga verklighet ut i outforskad terräng.
Jag har inte tidigare riktigt vågat tro det. Som om någon skulle komma och knacka mig på axeln och utbrista i ett ”LURAD”. Det är för bra för att vara sant. Men nu förstår jag det. Att det är på riktigt.
Jag blir BVC-sköterska. Det känns stort. En personlig utmaning och utveckling av mig själv. Jag ska få jobba preventivt med det viktigaste vi har. Med dem som bär framtiden på sina axlar. Våra barn.
Att börja jobba inom primärvården innebär att jag äntligen kommer att slippa att jobba helger, och framförallt kvällar. Att får vardagspusslet att passa har varit en utmaning. Och nu när en möjlighet öppnades för att förenkla just vardagen, kändes det som om skeppet kunde styras. Att jag som kapten äntligen kunde göra det kartan hela tiden ville styra mig mot. En vardag med mer samlad familjetid. En vardag med en piggare mamma. En vardag där jag och mannen i mitt liv faktiskt träffas.
Jag är inte lurad. Jag är rätt person på väg mot rätt plats.
Jag är BVC-sköterska.
Och snart snart snart jobbar jag enbart som det. Jag ska bara gifta mig först, med mannen i mitt liv.
