Alltså, denna dagen. Att slitas mellan hopp och förtvivlan. Mellan bacillskräck och ”det är nog bara matförgiftning”. Det blev inte riktigt som jag hade planerat det. Vi skulle ju baka godis i mängder och bara njuta. Men istället så har jag kört tvättmaskiner i 95grader i frenetiskt tvättat händer. Och nu ikväll även blandat VES.
Men det är svårt att förstå att han faktiskt är sjuk. För han är sitt vanliga jag mellan kräkorna. Dansar, busar, myser och trotsar. Men nu hoppas jag av hela mitt hjärta att det är över. Och att ingen av oss andra är smittadet. För är någon annan smittad, är liksom jul körd. Denna jul som jag dessutom är ledig. Nästa jobbar jag… Det är ångest på mer än ett plan.