”Jag önskar bli ihågkommen, inte som någon unik eller speciell person, utan som en i ett stort lag
i detta land som har kämpat under så många år, under decennier, även århundraden.
Den största äran av att leva ligger inte i att aldrig falla, utan i att resa sig när man har fallit.”
-Nelson Mandela
Jag hörde nyheten på radion. I rondellen vid ICA maxi. Han avled i går kväll. I sviterna av sin lungsjukdom. Mannen som osjälviskt slogs för allas lika värde, med ordet som vapen. Jag grät där i rondellen. Släppte en tår.
Tanken på vad en man kan åstadkomma är enorm. Genom ordet sprids kärleksbudskapet. Han lämnar efter sig ett arv som är viktigare och mer värdefullt än vad du och jag kan förstå.
När jag kom fram till min destination hade tårarna torkat. Och jag var fylld av beundran och framtidstro. För förstå, att om en enda man kan göra så mycket, hur mycket kan vi inte då göra tillsammans.
Om vi bara verkligen vill.
Om vi bara verkligen tror.
Det är magiskt, kärleksbudskapet, om man tar det till sig.
