Ibland, när jag inte orkar. När jag tycker att alla runt omkring mig är blä, kan jag komma på mig själv att undra över om alla dem andra verkligen har förändrats. Eller, om det jag ser hos dem andra är en spegelbild av hur jag känner inuti. För visst är det så, att när jag är glad, verkar det som om många fler är glada runt omkring mig. Och när jag är nere, ser jag ingen som ler.
Men hur beter jag då, när jag faktiskt ser någon som är nere. Som är fast i att spegla sin egen känsla i oss runt omkring. Jag tror att spegelbilden bryts när någon ser att en annan speglar sig. När någon ställer sig bredvid så man kan spegla sig tillsammans och prata om bilden i spegeln.
Och så tänker jag på mina barns speglar. Hur vi vuxna fungerar som deras spegelbilder. Det är klurigt det där.
Att se, lyfta och lyssna. Att bekräfta och inte döma.
Att visa en karta, och låta den andra välja vägen.
