Det finns olika sorters stormar. Den som som blåser ute just nu, som får mina stockrosor att nästan lägga sig ner mot marken. Eller som den stormen som for igenom personalrummet igår när storhelger skulle planeras.
Jag har valt att jobba där jag jobbar. Ett aktivt val som innebär att jag är en del av ett lag. Ett lag som tar hand om barn och familjer, som helt utanför deras egen kontroll, blir sjuka. Det lag jag tillhör bemannar spelplanen alla dagar på året, 24 timmar per dygn. I vårt lag är alla lika viktiga. Dels beroende på den kompetensen som vi alla har, och dels för att allt se till att spelplanen är bemannad. Jag är en del av laget. Klart jag ska vara med och spela. Jag är även mån om att alla mina lagkamrater spelar. Och att vi spelar bra. För att vi ska kunna spela bra krävs det att vi alla ser oss som en helhet med samma mål. Och att ingen blir överkörd eller utmattad. Att ingen slappar eller gömmer sig. Att vi stöttar varandra, lyfter varandra och hjälper varandra. För hos oss är inte ensam stark. Sen kan jag hålla med om att alla spelregler inte känns bra. Att de ibland inkräktar på den tiden som jag hellre skulle vilja ge min familj. Men på den spelplanen som vi spelar så är reglerna tuffa, och belöningen, i form av att känna att man faktiskt gör något som påverkar familjer omgående, stor. Alla lagspelare har familjer, av olika konstellationer, som man ibland måste kompromissa med. Ingen har det enklare än någon annan. Men vi har fortfarande valt att vara en del av laget.
Om jag fick önska skulle inget barn behöva må så dåligt på julafton att det behöver sjukhusvård. Men verkligheten ser annorlunda ut. Och då är det tur att spelarna är på planen och känner laganda. Jag är en stolt medlem av laget, och börjar nu, efter 9 år, inse vikten av laganda. Jag börjar bli vuxen.
