Ibland måste jag få vara lite medvetet ego. Klappa mig själv på axlen och stolt säga ”Fy sjutton vad bra jag är”. Ta fram det där armbandet jag gjort till mig själv för att påminna mig själv om mina ledord ”jag är fantastisk” och ”rik på lyckligheter”.
Jag önskar att vi alla kunde bli bättre på att berömma och bekräfta andra för de dem är, och inte de vad de gör. Att deras person är vacker. Precis så som jag vill berömma och bekräfta mina egna barn vill jag även gör det med andras. Men när det kommer till vuxna blir det svårare, jag försöker, men vet inte riktigt hur det går om jag ska vara ärlig. Men intentionen finns där. Och viljan att bli bättre.
