Jag tänker endel. Jämför endel. Känner efter endel. Trycker undan endel.
Jag kanske verkar lugn och samlad på ytan. Men innuti mig pågår ett ständigt flöde av tankar och funderingar. Rädslan finns där med. Rädslan att göra fel.
Hur var det när herr O var lika gammal som lilla R. Hur gjorde jag med O? Ska jag göra så mer R?
Lilla R har ju börjat äta. Med O så var det givna tider nrä det var mat. Maten var varierad och jag upplvde att det var många smaker. Mer R är det annorlunda. Känns som om tiderna flyter runt och smakerna, ja, de samma mest hela tiden.
Den där oron för att göra rätt finns där hela tiden. Rätt för vem? Att balansera mellan att vara en närvarande mamma för båda mina söner, stimulera till utveckling, inte fastna i beteenden, orka vara närvarande samtidigt som jag behöver in egen tid för återhämtning. Det är svårt. Känns som om man gör avkall på något hur man än gör.
Återhämtning. Möjligheten att vara bara jag utan att behöva planera och sköta logestik. Jag längtar. Tänk ett helt dygn, bara jag och mig själv. Att kunna andas och tänka, bara för min egen skull, eller ja, indirekt vinner ju hela familjen på det.
Måste börja inse och jobba med att jag själv väljer min sinnesstämning. Jag viljer själv vägen. Hastigheten bestäms av skyltar och då jag inte är så bra på att läsa kartor blir det omvägar och felkörningar. Men i livet finns det ingen navigator som tar en raka vägen från födelsen till döden.
