Så sitte rjag själv vaken i det stora huset. Pojkarna sover gott i sina sängar. Herr O hade svårt att somna. Svårt att komma till ro. Lilla R’s mage ställde till med bekymmer. Den i kombination med febern och den snoriga näsan gjorde att somna till en utmaning. Pappa J kände av halsen och näsan började rinna. Han motade den analkande febern med två alvedon och sov redan 20.00.
Och här sitter jag rastlös. Det kliar i kroppen. Jag måste göra något, jag borde göra något, men jag orkar inte. Just nu känner jag mig som en husa med kombinerad sjukvårdstjänst. Lägg där till att jag själv är långt ifrån topp. Jag gör mitt bästa för att hejja på mig själv för att orka. Men jag vet inte…
Kraven på mig själv, mina barn och mitt hem är helt och hållet uppdiktade av mig själv, så klart. Jag undrar ständigt hur alla andra gör, hur alla andra orkar. Har alla andra fasader eller är det helt på riktigt? Jag vill tro att allt är helt på riktigt, och jag önskar att jag kunde vara det jag med.
