Har glömt hur det var att vara mamma till bebis. Eller förträngt.
Sömnlösa nätter, med max 2,5 timmes sömn i stöten. Bebis somnar vid midnatt, storebror vaknar vid 06. Bebis ammar minst två gånger under natten. Storebror delar säng med föräldrar, storebror gillar dessutom att ligga på tvären i sängen.
Jag sover effektivt max 5,5 timme per natt i snitt. Att sova på dagen finns inte då storebror är hemma. Kaffet flödar här hemma. Inte för att jag vet om det egentligen hjälper, men jag vågar inte chansa och vara utan.
Det finns stunder när jag funderar på vad sjutton jag har gett mig in på. Minimal sömn nattetid och maximalt tempo dagtid går inte direkt hand i hand. Kroppen skriker efter sömn och vila för att kunna läka som den ska. Sinnet skriker efter vila för att mentalt kunna hänga med.
Jag väljer att vara tacksam för vad jag har fått och vad jag har skapat. Jag är tacksam för vad jag har och siktar inte högre. Jag är trött och tacksam, och inser att detta bara är början på en lång resa. Jag letar febrilt efter min egenkarta just nu, för att finna min väg ut ur trötthetsdimman. Eller jag behöver ingen karta, ge mig ett värmeljus bara så jag ser var jag sätter fötterna…
