Nu börjar det bli lite suddigt med tiderna…
07,45 Jag får en PVK i höger arm och ligger och väntar på narkosen. Jag gråter och skriker om vart annat. Rädd och förvirrad är bara förnamnet.
08,15 Narkosen kommer. Jag ser räddningen framför mig. Kanske jag kan få en liten smärtpaus? Att ligga på sidan går bra. Men ont har jag. Andas konstant in lustgas, vilket gör att jag blir jättehög och håller på att svimma. Tur att jag redan ligger ner. Blundar mest hela tiden. Det känns som om det är det ända sättet att fokusera på vad kroppen håller på med. Tittar ibland till CTG’n för att se om det verkligen är verkar på gång. Problemet är bara att CTG’n inte h’nger med, känns som om den ligger minst 15s efter. EDAn då, jo, narkosen får den på plats, det strålar ner i höger benet, hon fixar och trixar och sprutar test dos. Effekt inom 15 min säger hon. Det går 30min, och jag tycker inte att den har haft någon effekt alls. Narkosen försvinner och ska komma tillbaka när hon pratat med bakjouren… Kanske ska EDAn sättas om, om inte förlossningen gått för långt vid den tidpunkten som bakjouren kan hjälpa till… den sattes aldrig om.
Här nån stanns säger jag även till att jag inte vill vara själv på rummet. J är naturligtvis med hela tiden, men jag vill ha en personal inne på rummet hela tiden. Bästa undersköterska Y lyssnar och stannar. Hade det inte varit för henne hade jag dragit massor med lustgas och svimmat av bara för att vila en liten stund. Y försöker få mig att dricka, men jag hinner inte med det i de korta värkpauserna som jag har. BM D försöker få mig att kissa, men det kan hon glömma. Jag kan ju knapt prata!
Passar även på att skälla ut en läkare som hospiterar med BM dagen till ära för att han står ivägen för CTGn, förlklarar även klart och tydligt att den som säger att ”diu är gjord för att föda barn” kommer jag att slå till hårt och ”jag må vara vimsig av lustgasen, men jag vet vad jag gör[föder barn]”.
