Igår kastade jag all min prestige i väggen och tog mitt magsjuka barn till barnakuten. Vattentunna diarrer är inte att leka med. Sen ville jag nån stanns ha ett kvitto på att jag hade gjort rätt i min behandling av sonen. Sen gnagde det en oro över de diarrerna som såg precis ut som den VES som jag tvingade i O. Och hans törst…
Tillsamamns med min kollega ordinerrade vi prover. O var fantastiskt duktig när han fick sticket i fingret. Inte en min rörde han. Så klart piggade han på sig på BAM, precis som alla andra barn. Doktorn kikade till O och sen åklte vi hem och väntade på rovsvaren.
Precis som jag misstänkte var dem inte helt ok. Kalium låg på ynka 3.0. Kanske lite på gränsen av vad som är okej att åka hem med. Men är mamma ssk så… Så jag pyttsade med VES fram till midnatt. O var inte glad att bli väckt var 5-10:nde minut. Men mamman är envis.
Sen lät jag honom sova tills han vaknade 07:45. Nu kör vi på med VES igen. Målet är 0.75 liter innan dagen är slut. Nyss ringde AT’n och hörde hur det var med oss. Och visst kunde det vara bättre, men jag är inte orolig längre.
