Snart tre år. Det är helt otroligt. Det låter så stort. Min lilla O, 3år… Det känns som om tiden har flugit iväg, samtidigt som det kännas som om O alltid har funnits i mitt liv. Det är underligt det där.
Jag minns att jag våndades när jag blev gravid. Det var inte som jag hade tänkt mig. Det stämde inte med min livs planering. Ville verkligen J som jag. Vad ville jag själv, egentligen. Jag mådde dåligt i själen. Vågade inte hoppas, vågade inte glädjas. Var jag värd att glädjas. Det var tungt.
Det har tagit mig tid att distansera mig själv till min graviditet med O. Någonstans har jag nu förstått att jag inte blev gravid förens jag hade fött O. En underlig tanke, men jag tror inte att jag är ensam om att uppleva det. Jag körde mitt race, och undvek så mycket som möjligt att vara här och nu.
Idag är jag lycklig över att jag valde som jag gjorde. Jag kan inte för mitt liv se mig själv utan O. Det är för honom jag finns. Det är emotionellt översvällande att vara mamma. Alla emotioner blir liksom större, och fler. Spektrumet mellan svart och vitt blir enormt. Det är sånt som man inte kan förstå om man inte är där. Jag trodde jag hade en bild över hur det skulle bli att bli mor, men inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att det skulle bli så här.
Jag är lyckligt förvirrad, det är nog den bästa beskrivningen att vara Annan just nu.
Bra skrivet!
De översvallande känslorna tar inte slut, man förundras över sina barn genom åren.