Fru Magnolia

Idag var det premiär för famlijegympan. Jag hade verkligen bespetsat mig på detta. O var klädd för gympa, mamman lika så. Pappan skulle sitta på bänken och titta. Det började med bolllek, fallskärmslek följt av en bana (efter 35 min fick barnen börja med den!?!!?) och sen lektes det svarteman.

O var som vanligt ofokuserad och ville helst göra allt och ingenting. Men det är kanske normaltillstånd för 2åringar i en ny miljö som innehåller stora ytor och bollar. Han blev dessutom väldigt pappig, så det där med att pappa skulle sitta på bänken och titta på ändrades ganska snart. Vi lyckades dock få honom att krypa genom tunneln, hoppa ner från plinten, gunga i repen (med MYCKET hållhjälp), sparka på en boll och skaka lite på fallskärmen (som han knappt kunde hålla i då alla höll den så högt, STÅ PÅ KNÄ VUXNA!).

Mitt första intryck var inte det bästa. Generellt kändes det som om fröken var lätt stressad och ofokuserad. Och sen undrar jag vad fröken tänkte när hon valde leken Svarteman då barnen var mellan 2-4år. Bommen var på 6:an, barnen skulle hänga i repen. Jag hade gärna sett att fröken presenterade sig när vi kom för första gången. Sen är det ju aldrig fel om hon rör sig i hallen och hjälper barnen (inte bara sitt eget) och föräldrarna… Jag kanske är lite väl kritisk, men då jag själv har varit inne i branschen så vet jag vad som krävs. Det hela kändes inte så genomtänkt eller åldersanpassat heller för den delen. Sen så kändes det som om regler inte fanns. Barnen tog över och föräldrarna stod passiv bredvid.

Jag mumlade för mig själv ”hänga, stödja, hoppa, balansera, rotera, krypa”, grundmomenten i gymnastik. Jag saknade min kära syster i hallen (min vapendragare i gymnastik) och mer än något så saknade jag PiggaBarn och kollegorna där.

Det som är positivt är att nästa vecka kan det bara bli bättre, och det känns skönt!