På måndag fyller lilla O ett år. Det är helt sanslöst. Jag hänger nog inte riktigt med. Senast i går trodde jag att det fortfarande var höst, vilket jag nu med glädje kan konstatera är helt fel. avd gjorde jag för ett år sedan då? Jo jag gjorde mitt sista praktikpass på neo. Jag och min handledare var en vända till förlossningen och tog hand om en liten rackare som mådde så där. Jag minns att dagen innan gick slemproppen. Men va sjutton, det kunde ju ta veckor innan prick tittade ut… för det var vad O var för ett år sedan, vår lilla prick.
Så på måndag blir vår lilla O ett år. Tiden rusar fram i ett fasligt tempo, och jag kämpar med att njuta varje sekund. Mitt första år som mamma har varit omtumlande. Blev det som jag hade tänkt mig… NEJ! Att ta hand om O har varit mycket ”enklare” än vad jag någonsinn kunde hoppas. Men att ta hand om mig själv har varit svårare. Att komma på vem den nya A är inte helt enkelt, och jag kommer nog att undra det ett bra tag till… men det är väll det som kallas personlig utveckling antar jag.
Nu ska jag blädra tillbaka i bloggen ett år och se vad jag skrev då.
