Jag har mer och mer funderat över bereppet ”vuxen”. Vad innebär det? Är det en ålder, eller kanske ett tillstånd eller varför inte ett sätt att vara. Synonymer till vuxen är 1 stor, fullvuxen, myndig, fullväxt; könsmogen, adult 2 mogen, lämpad, skickad, mäktig, kvalificerad för (http://www.synonymer.se/).
Med dessa synonymer i bakhuvudet kan jag inte låta bli att fundera på om någon alls egentligen är vuxen. Visst många är mogna, men beter sig inte moget. Är ni med mig. Det är bara att titta på hur folk kör bil tex. Sen vet jag inte häller om det är så moget att hoppas att en person inte ser en så man slipper säga det oerhört farliga ordet ”hej” samtidigt som man tittar på personen.
Sen vet jag inte hur många som känner sig fullvuxna. När är man fullvuxen? Är det i samma veva som man tar pension kanske. Vad vet jag, det kanske dyker ner ett ”fullvuxen intyg” samma dag som man fyller 65. Fullvuxen får mig att tänka på hur lång man är också. Om vi resonerar så så är varända 17årig pojke fullvuxen, då de ofta har slutat att växa *huha*.
Om vi tittar på synonymen ”lämpad” så kan de flästa vara vuxna, tom lilla O. Han är oerhört lämpad för att vara min lilla ögonsten. Lika så är jag lämpad för att vara hans mamma… Ofta sägs det till barn att ”När du blir stor, då ska du också….”. Menar vi då att när barnet blir vuxet och därigenom lämpad för något, eller menar vi helt enkelt att när barnet blir stor nog för att kvalificera för något, typ bli cyklist.
Det är knepigt det där med begrepp när man väl tar sig tid att fundera över dem. Ofta slänger vi oss med dem utan att fundera över innebörden.
Och nu till den knepiga delen. Är jag vuxen när jag säger att jag inser att jag inte alltid är vuxen? Är ”vuxenhet” något som kommer och går?
