Jag är uppvuxen i en småstad. Det var ju hur bra som helst, men det fanns inget jag hellre ville än att flytta därifrån när jag tog studenten. Jag var fast besluten att flytta till Stockholm och att jag på ett eller annat sätt skulle få jobb. Det fick jag också och började jobba på ett hotell. Det är ganska precis 18 år sedan och idag är huvudstaden mitt hemma. 
Det finns inget jag älskar så mycket som storstadsanonymiteten. I mina egna kvarter känner jag ”alla”. Hej hej åt alla håll och kanter. En mycket trevlig och fin sammanhållning som jag tycker mycket om. Men jag kan bara ta bussen en pyttebit därifrån så är jag helt anonym. Jag kan traska runt i kvarteren, kika in i nya skyltfönster, titta upp mot okända människors hem och fantisera om deras liv.
Jag älskar att ingen här vet vem jag är. Vems dotter jag är, om jag är gift eller skild, om jag har tre barn eller om jag är barnlös eller ensamstående.
Bild från vårt älskade land, stugan vid den lilla insjön i Sörmland.
Allt det här fanns ju inte i småstaden. Men jag är ändå så himla glad för småstaden och livet där. Hur blir det med mina barn? Som växer upp i storstan och som inte kommer veta hur det är att växa ur en liten stad? Ibland blir jag pyttelite förtvivlad att de inte kommer förstå småstadslivet, dess charm och ångest, trygghet och sammanhållning – allt på samma gång. Längtan och frustrationen efter nåt mer, drivet att ta sig därifrån. Och känslan när man byggt upp sitt eget liv någon annanstans och återigen kan känna kärleken till småstaden. De kommer inte förstå allt det där.
Bild från min kusins lägenhet i New York.
Eller kanske växer de ur Sthlm. Och lämnar det här för Tokyo eller något annat? Låt oss i alla fall hoppas att det väljer att se sig om i världen – på ett eller annat sätt, för det kan man ju göra på mängder av sätt, oavsett bostadsplats.
Är ni fler som vuxit upp i en småstad, medan era barn växer upp i storstaden? Tänker ni som jag ibland, att myntet har alltid två sidor?
Puss & fin kväll!
För mig är det precis tvärtom! Är uppvuxen i Stockholm men bor nu i en småstad, där mina barn växer upp. Jag är den enda av mina barndomsvänner som inte bor kvar i Stockholm. De flesta bor till och med kvar i Bromma, och är gifta med en granne/skolkamrat…:). Jag tycker inte att det är så stor skillnad på storstad/småstad faktiskt, förutom att drivet att flytta nog mer saknas om man växer upp i en storstad…iallafall bland mina släktingar och vänner. Minns hur ”töntiga” vi tyckte lantisar var och hur coola vi själva var som var från Stockholm. Oh my god vad löjliga vi var då. Nu är jag själv en lantis 🙂 och hoppas mina barn ska tycka det varit bra att växa upp i en småstad. Men som sagt, så stor skillnad är det inte.
Jag har samma situation med min egen uppväxt på liten, liten ort norr om Örebro. Nu växer mina tjejer upp i innerstan och tankarna, kontrasterna och olikheterna slår mig gång på gång. Jag vill gärna att de har båda och är så glad att de har staden i sin vardag och vårt land på helger och lov . Skog och sjö och stad och puls.
Stor igenkänning och kul med sådana här inlägg ’!
Kram från stadsälskaren som i detta nu blickar ut över en mörk, stilla sjö på landet.
Samma här! Kom hit från Bohuslän på västkusten för exakt 15 år sen nu. Ibland kan jag få för mig att ta med mig familjen och bo på landet, men där stannar tanken. Storstaden har blivit vårt hem och jag tror inte alls jag skulle trivas där idag. Även om jag älskar att komma dit på sommaren/loven!!! Vi brukar säga att vi har det bästa av 2 världar. Och jag kan också tänka på barnen, hur skall dom uppfatta Sthlm? Att det är för litet och vilja flytta utomlands istället? känner helt igen mig!
Kul fundering! Jag har själv vuxit upp mitt i E-tuna, ”mellanstad”. Gillade det bra, att man kände många men nya fanns att lära känna som ung (inkl sin blivande man). Sen flyttade vi 2 mil utanför stan, där mina två barn vuxit upp. Gått i lokalskolan i 9 år. Jag minns när min dotter var i stan som 14-åring med skolan och hittade hem till mormor och ringde snyftande hem, hon hade gått vilse och hittade inte alls dit hon skulle…Samma tjej som nu bor i en storstad i USA. Hon har liksom ingen hemstad, hon har blivit en ”mälardaling” och haft vänner lite här och var i trakterna och sen blev t o m Sverige för litet… Jag saknar själv inte att bo i stan, och håller gärna hemstaden på lite avstånd, har alla nära och kära där men trivs med att jag fått annat perspektiv och jobbat på lite andra orter – man kan vidga vyerna på lite olika vis ;=) Det är ju lite annat att växa upp som barn idag än när man själv växte upp, samhällen förändras. Och särskilt småstäderna/bruksorterna har tappat sin identitet de hade för 30 år sen, så inget kan nog bli detsamma i alla fall, som det man minns själv.
Kul att se dig på en ny bloggplats! kram
Kul att se dig på en ny bloggplats!
Känner verkligen igen mig. När jag växte upp ville jag inget annat än att ta mig från småstaden. Hamnade först i Los Angeles 1.5 år. Sen Stockholm 10 år. Sedan har jag och maken bott i flera storstäder – Sao Paulo, Prag och Madrid. Nu bor vi i en mindre stad en timme från NYC, vilket är helt perfekt tycker jag. Barnen växer upp i en mindre stad men har allt det där man vill ha från storstan ganska nära inpå ändå.