När jag tar den där lilla handen i min och går över ön för att lämna henne hos en vän som hon ska åka på museum tillsammans med. Dagis är stängt idag. Och känner en obeskrivlig lycka i det lilla.
Att vi går där hon och jag. Vi hastar inte som vi brukar, vi trycker händerna och pratar om varför bladen blir gula på hösten.
Och jag känner vemodet blandas med lyckan, för tiden går så snabbt och jag har henne till låns en liten tid. Innan hon snart står på alldeles egna ben – exakt så som det ju ska vara. 
Det finns något vackert och sorgligt och vemodigt över denna stund. Men allra allra mest: gränslös kärlek! Min minsta lilla dotter. 💗
Senaste kommentarer