Frank & Jag

Vad hände med vännerna?

En sak som jag har tänkt på rätt länge är hur relationen till vännerna förändrats efter man fick barn. Alla mina vänner (well, 99% av dom åtminstone) var superpositiva och glada när vi droppade nyheten om att vi väntade Frank. Dom flesta hörde även av sig väldigt ofta och checkade läget och så, och många ville umgås för att se hur magen växte.

Men sedan fanns det dom som man tidigare hade träffat rätt så ofta för middagar och vinkvällar som man nu verkade helt ointressant för. Och plötsligt kom den ena bortförklaringen efter den andra om varför dom inte hade tid att ses. Jag tänker att det är riktigt tråkigt, men just nu kanske vi är på så pass olika nivåer i livet där deras kvällar handlar om att dricka rödvin och mina kvällar ägnas åt spyor och bajsblöjor. Om något år eller så möts vi kanske på mitten :]

Men det som faktiskt sårar mig mest är de handfull vänner som jag träffade ofta under graviditeten som sedan slutade höra av sig nästan direkt efter att Frank föddes. Hur kan man vara så närvarande under en nära väns graviditet och sedan inte ens vilja träffa barnet?

Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat detta för mina vänner: du jobbar, jag är föräldraledig. Jag har all tid för dig, du behöver bara ringa och säga när du har tid att ses.

Men när dom här vännerna inte hör av sig så undrar man varför dom ens följde en under ens graviditet? Jag vill inte hoppa på någon, men jag tror säkert att några av dessa vänner kanske läser min blogg och känner sig träffade. Och om ni mot all förmodan gör det; hör av er! Jag blir bara glad om ni skickar ett sms och frågar hur jag och/eller min familj mår trots att det var månader eller kanske till och med över ett år sedan vi sågs.

Men sedan har jag fantastiska vänner som har följt mig både under graviditeten och efter förlossningen! Och ni, mina vänner, betyder guld för mig! Sedan vill jag också slå ett slag för alla nya vänner som jag skaffat efter att jag fick barn. Dessa är som tur fler än de som jag ”gått miste om”. Tack, tack, tack! <3 <3 <3

DSC_0957

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Jenny

    Tråkigt när det blir så. Har själv förlorat kontakten med en av mina bästa vänner när hon skaffade barn. Tror det har mycket med intresse att göra. Det var alltid ett sjuhelsikes liv när vi träffades (eftersom barnen alltid skulle vara med.) Då jag har noll intresse av barn så blev det inte roligt att umgås längre o för hennes del var det nog likadant – eftersom jag inte alls såg tjusningen med barnen ifråga.

    1. Frank & Jag - weddingplanner, mamma & fru

      Jag försöker så gott det går att träffa mina vänner, och måste jag ha Frank med mig så är det ”tyvärr” så. Han är ju dock så pass liten fortfarande att han inte är till besvär. Men ibland så önskar jag att jag kunde bli medbjuden ut när vänner festar eller har middagar, det verkar som att man ibland inte ens blir tillfrågad bara för att man fått barn.

  2. jotti82

    Jag förlorade de flesta vänner när jag blev gravid första gången med (jag var bara 23 och de flesta var i festar- stadiet). Vissa har kommit ikapp och man har fått lite sporadisk kontakt igen, medan andra fortfarande är som bortblåsta. Det är dock inget jag saknar särskilt mycket, jag fick ju några nya fina vänner, inte så många dock men som du säger guld värda.

  3. Therese

    Håller med dig!
    Fast min första e det annorlunda med, men borde göra att fler hör av sig men icke! Min första son vart en ängel i magen på bf.
    1 år senare kom lillebror.
    Men som efter Einar (min första) så hörde en del av sig efter det hände men när ja inte orka svara så sket dom i mig.
    Nu efter andra så har kretsen minskat igen! Visst en del hör av sig men de vill äta tjej midda på kvällen när de vet att ja nattar Tor (han e 4 månader och jag ammar)

    1. Frank & Jag - weddingplanner, mamma & fru

      Nej, vad tråkigt att höra om storebror <3
      Jag försöker så gott jag går att hänga med på tjejmiddagar och sånt som är på kvällarna, men ibland så känns det som att dom inte har full förståelse för att min man jobbar sent eller som det var i början; att Frank ammades. Det är bättre nu, men tyvärr så känns det som att jag fått anpassa mig mer tidsmässigt än vad mina vänner ibland försökt göra för mig. Kram

  4. Linda

    Jag förstår dig.. Bara 3 veckor kvar nu och alla mina vänner jag hade innan är som bortblåsta. Så fort jag inte kunde dricka eller följa ut vart jag en främling. Så tråkigt 🙁