Familjen Annorlunda

Jag kanske måste klargöra det efter min lista på märkliga kommentarer till oss med många barn.

Jag tar absolut inte illa upp av att folk frågar:) Jag vet att det oftast är helt otippat, folk tror verkligen inte att jag har så många barn, och så blir de väldigt chockade. Ofta, ofta, ofta har jag fått följdfrågan hur gammal jag är, eller så lindar de in det: Hur gammal är din äldsta? Hur gammal var du när du fick henne? Och så ser jag hur de räknar. Aningens kvickare i huvudet än mig;) För det mesta gör de mig glad och tror att jag är 10-15 år yngre än det de kommer fram till;)

Ofta kommer även en häpen kommentar om att jag ser så smal och fräsch ut, och där har vi ju ännu en fördom, att man är överviktig, trött och sunkig pga alla  barn. Jag säger tvärtom:) Ju fler ungar, ju piggare och starkare har jag blivit. Inte helt av sig själv, jag har ju börjat träna, lätt efter barn nummer fem, mer seriöst efter barn åtta. Men helt ärligt har jag aldrig varit så stark i vare sig psyke eller kropp som nu:)

Något som är jättevanligt, speciellt när det är män som frågar, det är de här lite plumpa frågorna om sex, men jag har insett för länge sen att det är ett försök att skämta lite. Inte för att vara lustig på min bekostnad, utan för att de nog på allvar tror att de kläckt en helt ny infallsvinkel;) och vill säga något kul.

– Aaaaaldrig hört den förut, blir mitt svar och då antingen fortsätter de med nästa plumpa skämt eller så fattar de att de är sist på bollen;)

Män är oftast mer positiva av nån anledning. Men vill som sagt gärna styra in det på sex. Mängden sex då såklart;) men sorry, det är med stor sannolikhet ungefär lika på den fronten som i alla familjer.

Prettopäronen säger alltid att de minsann vill ha tid till sina barn, och därför aldrig skulle kunna tänka sig att skaffa fler än de två eller tre de har,( en klar passning till mig att jag försummar mina barn) och i nästa andetag börjar de diskutera dagis… Hur lilla bebisen de har i famnen redan står i kö för på ettårsdagen så måste de tillbaka till sina fancy jobb. Gör som ni vill, men döm inte mig efter er själva:) Jag har ingen fancypancy karriär att skynda tillbaka till, med möten och jobbresor och långa dagar utan jag har valt annorlunda. Inget är fel.

I verkliga möten, näsa mot näsa så har jag i princip aldrig fått några direkta negativa kommentarer.Alltså i stil med: Men du är ju inte klok, det fattar du väl att du inte kan tillgodose nio ungars behov! Eller: Det är ett sjuklig behov av bekräftelse att skaffa så många barn.

De kommer enbart på nätet, anonymt;)

IRL så är folk nyfikna, och jag upplever att de gärna kommer tillbaka och snackar nästa gång vi ses, vilket jag tolkar som att de tycker att jag är rätt trevlig, och inte så korkad som folk på nätet vill tro;)

En fråga som jag ofta fått och som förut var en i mängden, men som nu blir lite jobbig, det är den om min man. Typ – Delar du och din man på föräldramöten/ungarnas träningar/ sovmorgnar edyl?

Att då svara: Alltså, jag är ensam… Det är inte alltid jättekul. Inte för min egen del, utan för att det är en effektiv partypooper, folk blir obekväma. Kommer de över den chocken;) så bubblar frågorna oftast, och de är grymt imponerade. För även här dömer man efter sig själv. Jag gillade inte alls att vara ensam med ungarna när de var sjuka tex, eller att åka på långresor. Att vara ensam i husvagn var otänkbart. Inte för att jag tyckte det var jobbigt med ungarna, utan för att det är enklare på två vuxna. Och roligare. Så jag förstår hur folk tänker. Men alternativet nu är ju att sitta hemma och inte andas;) så det går fetbort. Vi gör ju mer än någonsin eftersom jag nu inte är styrd av hans arbete.

Frågorna om hur vi delat upp det efter skilsmässan kommer alltid, och jag får alltid sitta där och ”skämmas” å hans vägnar, för folk blir förskräckta. Och då tar jag ju ändå minilight-versionen;)

Men att vara ensamstående på heltid med nio ungar, med en ytterst frånvarande pappa, det är något folk inte kan släppa, utan nästa gång vi ses så får jag ofta höra att de tänkt massor på mig:)

Så fråga på:)

Jag tar inte illa upp, tvärtom så är det bra att få förklara saker så kanske någons fördomar minskar:)

För en stor familj är som sagt precis som en liten, bara mer av allt.

Nu ska jag iväg, hörs senare:)