Jag tar inte illa upp:) – Familjen Annorlunda
familjenannorlunda

Familjen Annorlunda

Jag tar inte illa upp:)

Jag kanske måste klargöra det efter min lista på märkliga kommentarer till oss med många barn.

Jag tar absolut inte illa upp av att folk frågar:) Jag vet att det oftast är helt otippat, folk tror verkligen inte att jag har så många barn, och så blir de väldigt chockade. Ofta, ofta, ofta har jag fått följdfrågan hur gammal jag är, eller så lindar de in det: Hur gammal är din äldsta? Hur gammal var du när du fick henne? Och så ser jag hur de räknar. Aningens kvickare i huvudet än mig;) För det mesta gör de mig glad och tror att jag är 10-15 år yngre än det de kommer fram till;)

Ofta kommer även en häpen kommentar om att jag ser så smal och fräsch ut, och där har vi ju ännu en fördom, att man är överviktig, trött och sunkig pga alla  barn. Jag säger tvärtom:) Ju fler ungar, ju piggare och starkare har jag blivit. Inte helt av sig själv, jag har ju börjat träna, lätt efter barn nummer fem, mer seriöst efter barn åtta. Men helt ärligt har jag aldrig varit så stark i vare sig psyke eller kropp som nu:)

Något som är jättevanligt, speciellt när det är män som frågar, det är de här lite plumpa frågorna om sex, men jag har insett för länge sen att det är ett försök att skämta lite. Inte för att vara lustig på min bekostnad, utan för att de nog på allvar tror att de kläckt en helt ny infallsvinkel;) och vill säga något kul.

– Aaaaaldrig hört den förut, blir mitt svar och då antingen fortsätter de med nästa plumpa skämt eller så fattar de att de är sist på bollen;)

Män är oftast mer positiva av nån anledning. Men vill som sagt gärna styra in det på sex. Mängden sex då såklart;) men sorry, det är med stor sannolikhet ungefär lika på den fronten som i alla familjer.

Prettopäronen säger alltid att de minsann vill ha tid till sina barn, och därför aldrig skulle kunna tänka sig att skaffa fler än de två eller tre de har,( en klar passning till mig att jag försummar mina barn) och i nästa andetag börjar de diskutera dagis… Hur lilla bebisen de har i famnen redan står i kö för på ettårsdagen så måste de tillbaka till sina fancy jobb. Gör som ni vill, men döm inte mig efter er själva:) Jag har ingen fancypancy karriär att skynda tillbaka till, med möten och jobbresor och långa dagar utan jag har valt annorlunda. Inget är fel.

 

I verkliga möten, näsa mot näsa så har jag i princip aldrig fått några direkta negativa kommentarer.Alltså i stil med: Men du är ju inte klok, det fattar du väl att du inte kan tillgodose nio ungars behov! Eller: Det är ett sjuklig behov av bekräftelse att skaffa så många barn.

De kommer enbart på nätet, anonymt;)

IRL så är folk nyfikna, och jag upplever att de gärna kommer tillbaka och snackar nästa gång vi ses, vilket jag tolkar som att de tycker att jag är rätt trevlig, och inte så korkad som folk på nätet vill tro;)

En fråga som jag ofta fått och som förut var en i mängden, men som nu blir lite jobbig, det är den om min man. Typ – Delar du och din man på föräldramöten/ungarnas träningar/ sovmorgnar edyl?

Att då svara: Alltså, jag är ensam… Det är inte alltid jättekul. Inte för min egen del, utan för att det är en effektiv partypooper, folk blir obekväma. Kommer de över den chocken;) så bubblar frågorna oftast, och de är grymt imponerade. För även här dömer man efter sig själv. Jag gillade inte alls att vara ensam med ungarna när de var sjuka tex, eller att åka på långresor. Att vara ensam i husvagn var otänkbart. Inte för att jag tyckte det var jobbigt med ungarna, utan för att det är enklare på två vuxna. Och roligare. Så jag förstår hur folk tänker. Men alternativet nu är ju att sitta hemma och inte andas;) så det går fetbort. Vi gör ju mer än någonsin eftersom jag nu inte är styrd av hans arbete.

Frågorna om hur vi delat upp det efter skilsmässan kommer alltid, och jag får alltid sitta där och “skämmas” å hans vägnar, för folk blir förskräckta. Och då tar jag ju ändå minilight-versionen;)

Men att vara ensamstående på heltid med nio ungar, med en ytterst frånvarande pappa, det är något folk inte kan släppa, utan nästa gång vi ses så får jag ofta höra att de tänkt massor på mig:)

Så fråga på:)

Jag tar inte illa upp, tvärtom så är det bra att få förklara saker så kanske någons fördomar minskar:)

För en stor familj är som sagt precis som en liten, bara mer av allt.

Nu ska jag iväg, hörs senare:)

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
familjenannorlunda

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Tant H

    Nu verkar det inte så bra precis med Dig fina Carola. Därför kommer lite goda tankar till Dig från just en tant. Du är enastående som har orkat och orkar och de som eventuellt stör sig på Dig de röjer sin svaghet!

  2. Betty

    Jag ser mig själv om 10 år (har två barn nu) med huset fullt av spralliga och vilda barn! Har alltid drömt om en stor familj och din verkar helt underbar! Keep IT going! Kramar

  3. Mariahusetfullt

    Jag kände igen varje fråga. Och känner även igen beskrivningen på hur folk tappar hackan och plötsligt börjar studera en från fötterna upp till håret. Och sedan häpet utbrister – har du fött 10 barn? Jag förstår inte heller varför folk tror att man ska se ut på ett visst sätt då? Och alla dessa följdfrågor som du nämnde, men även om hur mycket mat
    lagar ni? Oj oj oj vad julklappar osv. / Maria Husetfullt

  4. Karin

    Hej!
    Jag har 4 barn, jag har tappat räkningen på alla gånger jag har fått frågan om de har samma pappa. Det är det, vi fick dessutom barn när jag fortfarande var en tonåring. vilket då hos vissa skapar väldigt huvudbry.
    Träna har jag dock svårt med, blev lite handikappad för 14 år sen. Så överviktigt och otränad, ja. Sunkig och ofräsch, nej, det är jag =)
    Kram från mig

  5. Anne

    Min miniminsta sötaste kusin har fått 12 barn där tror verkligen ingen på henne när hon säger att de alla är hennes egna…

  6. Mia

    Jag har “bara” tre barn, kan väl inte påstå att jag var överviktig, trött och sunkig under småbarnsåren (enligt mig själv), men sliten absolut. Jag jobbade 4 tim/dag när de var små, men ungar vaknar tidigt på mornarna och det var full fart hela dagarna. Det var ju ett hem att hålla ordning i, matlagning, bakning och alla andra hushållssysslor och vara närvarande för barnen. Min man jobbade heltid så det föll väl mer på mig än honom även om vi hjälptes åt med mycket. Inte fanns det någon lust eller ork kvar till träning när kvällen kom så man kanske var både överviktig, trött och sunkig.

  7. annelie

    Du är bara för underbar!!
    Skriver så underfundiga texter och bjuder hela tiden på dej eller vad säger man?
    Gillar starkt ditt sätt att utrycka dig, har läst din blogg sedan du startade och den blev officiell..
    Ha det så bra, Annelie
    thibia.blogg.se

  8. Lisa

    Det där med att försumma barnen men slänga in dom på dagis vid 1 års ålder… WORD! Jag har tyvärr inga barn men är så avundsjuk på dina 9. Ha en fin dag!