Familjen Annorlunda

Jag vill återigen bara tacka er.

Jag brukar ju försöka svara er i kommentarerna men det går inte, jag klarar det inte. Men, till er alla vill jag skicka massa kärlek! Till er som varit där, är där eller står inför det snart och när dåligt över det.

Nånstans är det väl ändå ett bevis om något för att man liksom älskar det man gör :)

Flera av er har skrivit om att bli familjehem och/fosterfamilj och det är absolut något jag funderat på. Men det är inte samma sak, och det är inget som skulle ta bort just den här smärtan och ångesten eftersom det är MINA barn som växer ifrån mig.

Men nu pratar vi om annat!

Ni har frågat om mina studier, och jag ska läsa två skriv-kurser på universitetsnivå.

Skriva kreativt och Skriva fantasy.

De är på 50% vardera så totalt blir det heltid.  Det handlar såklart mycket om att skriva, tanken är att man i båda ska ha producerat en novell eller påbörjat en roman inom den genren.

Vad jag ska göra med de här kunskaperna i framtiden? Tja… säg det:) Men nog fasen skulle det vara najs att skriva ihop något riktigt fett och inkomstbringande:D

Ni har lovat att köpa min bok om jag skriver nån så jag litar på er;)

Nä, men alltså, att skriva är ju min grej. Det är vad jag gör för att reda ut tankar och funderingar, för att dämpa ångest, dela glädje och sorg och tja, det är mitt bästa sätt att utrycka mig på.

Jag har läst journalistik och lärde mig massor, MEN grejen där är att man ska vara så förbannat objektiv:) Man får inte lägga in sina egna åsikter och det är aningens tråkigt tycker jag:. (The Queen of Åsikter, hehe) Dessutom ska man vara på tårna, fråga nyfikna snokande frågor om känsliga saker, och gräva i skit. Plus vara på tårna, vässa armbågarna och vara först. Det är INTE min grej.

Att då få det klart för mig att nyhetsjournalist inte var för mig genom att gå en folkhögskoleutbildning på ett år som inte kostade mig mer än tid, känns skönt. I stället för att lägga vad,- tre, fyra år på en högskoleutbildning. Det gav mig massor, inte minst i form av underbara möten med fantastiska människor:)

Jag hade sökt, och kommit in på, även en Hälsopedagogutbildning. Det är vad jag vill göra i framtiden så den är bara lagd på vänt:)

Men vafan, när jag fick en plats av 20 och en av 40 på en(två!!) utbildning(ar) som massor söker och det på mina texter, då är det ett tecken. Ett omen. Det var meningen. Jag kan inte låta bli att ta chansen att utveckla mitt skrivande eftersom det uppenbart fanns något i det som var good enough:)

Att den andra även innebar en dryg timme i resväg med bil enkel väg, gjorde såklart sitt till. Att sitta i bil över två timmar om dagen lockar sådär. Och nu, med facit i hand hur dåligt jag mår av att lämna bort Jamie så känns det så bra att jag ska plugga på distans! Jag tror att jag hade gått sönder helt av att vara iväg hemifrån från 7.15-17.15 varje dag,

För mig har mitt första prio ända sen jag blev förälder varit att finnas där för mina barn. Och det är det fortfarande, jag är beredd att försaka mycket för att kunna fortsätta vara så mycket det bara är möjligt med barnen. Det innebär att jag aldrig kommer klättra i nån karriärstege, för det tar för mycket tid och kraft från mitt egentliga fokus i livet:)

Jaja, sån är jag. Det innebär inte att jag anser att de som gör annorlunda är vare sig bättre eller sämre:) bara att så här funkar jag.

Jag tänker att med tiden kommer det kännas enklare och bli mer naturligt att vara ifrån kidsen långa dagar, men just nu så är det inte dags för det. Jag väljer att lyssna på hjärtat ♥ Som nån av er skrev så kan det aldrig bli fel då.

Att plugga är inget nytt för mig, jag har ju gjort det i några år nu, men detta är på en annan nivå och jag fattar ingenting:) Vi har ju inte börjat än, men allt sånt där som att registrera sig och lärplattformen är helt okänd mark. Så spännande! Startar om en vecka. Ihhhh.

Dags att sluta, vi hörs snart av igen :)