Familjen Annorlunda

Igår var det den 22 maj. En dag som så länge varit en dag att fira. Det var den dagen som vi träffades, han som är pappa till mina barn och jag. Den dagen kommer trots att det blev som det blev alltid vara speciell.

Vanans makt är stor:)

Jag skrev häromdagen att det var tio år sen mitt bröllop, och i och med det så insåg jag där och då i skrivande stund att det fan är trettio jäkla år sen som vi träffades. Det är så sjukt länge att jag storknar lite.

Jag sörjde det en del precis när han stack, att jag mest troligt aldrig kommer uppnå den längden på ett förhållande igen. Kommer liksom aldrig ha chansen att fira guldbröllop med någon annan.

 

Vi träffades som väldigt unga, var typ sjutton år och gick i skolan.

Helt ärligt så hade jag fullt sjå med alla snygga killar som traskade omkring på min skola, vi hade MÅNGA, och han var en i mängden. Nej, det här lät galet;) Jag menar inte att jag var nån partypingla som hoppade runt mellan killarna, jag TITTADE bara:) Helt i enlighet med min mesighet och blyghet.

Men det fanns så många som jag liksom hade ett gott öga till utan att för den sakens skull våga göra något. Minns kanske mest och bäst Henrik. Utan efternamn tror jag, vågar fan inte skriva det då det inte direkt är vanligt;) Han blev apsur när han såg mig på bio med en annan kille, gav mig onda ögat och smällde upp dörren ut så det ekade i hela kvarteret. Ohhh den blicken jag fick då hade kunnat döda. Synd att han liksom inte visat det tidigare;) Sen försvann han från min radar i flera veckor, totalt osynlig i skolan av nån anledning. Det var inte exmaken jag var på bio med, men jag träffade honom strax efter och flera år senare berättade han att Henrik tryckt upp honom mot en vägg i skolan och fräst något om mig. Sur över att ha blivit brädad;)  Det hade kunnat bli väldigt bra. Han är nog gift med tjejen han träffade för typ 30 år sen efter den där biokvällen;) och han är nån hög hotshotföretagare politiker eller advokat eller så där. Har inte googlat så noga;) Men fatta hur annorlunda det hade kunnat vara om inte….haha.

 

Nä, jag funderar sällan i de banorna. Det finns några tillfällen i livet där OM INTE eller OM är ofrånkomliga att tänka på ibland, men med facit i handen typ, så är det inte mycket jag ångrat i mitt liv.

Just den händelsen ovan har tydligen etsat sig fast insåg jag nu,;)har inte tänkt på den på länge men nu minns jag den kristallklart. Bra minne har jag i alla fall:) Om än selektivt.

Men i stort är jag nöjd över mina val.

 

Vi blev i alla fall ett par, och det var vi sen i 26 år. Med med och motgångar men ändå alltid med samma gemensamma värderingar och mål. Vi kompletterade varandra. Vi hade det bra. Vi litade på varandra.

Han har alltid sagt att OM han skulle ledsna, OM han skulle träffa nån ny så skulle han göra slut först. Vi har diskuterat det massor av gånger när vänner och bekanta drabbats av strul i förhållandena. Jag har ALDRIG haft anledning att tvivla på honom.

Tills strax efter att Jamie föddes.

Jag har en hyfsat bra magkänsla. Lyssnar jag på den så blir det sällan fel, men när den nu började skicka varningssignaler så kände jag mest bara att det var jag som var dum. För det var så subtilt i början. Det smög på. Jag vet inte om det är vanligt eller inte för jag har tack och lov aldrig varit med om det tidigare, men jag tog på mig massor. Tänkte att det är väl jag som tjatar/kräver/gnäller….

Och backade. Och backade och backade. Försökte jämna ut vägen för honom. göra hans liv enklare. Underlätta. Ta över de bördor jag kunde.

Han har varit en bra man. det var han som hade de mesta kontakterna med skola tex, eftersom jag alltid hade en liten bebis och en tvååring så tog han i princip alla utvecklingssamtal och föräldramöten. Han handlade oftast på väg hem från jobbet, och han försökte prioritera familjen.

Nu lassade han över det på mig, och kom hem senare och senare. Idag vet jag att han inte alls var tvungen att jobba, utan han var med henne. Förvisso jobbade de ihop, men det spelar ingen roll i det hela, han valde henne.

Vetskapen om att jag backade och försökte underlätta för hans välmåendes skull, för att han inte skulle gå in i väggen och att han i stället var med en annan  kvinna. Jamen vafan. Idag skulle jag kunna skjuta mig själv som var så djävulskt korkad. Eller korkad…omtänksam kanske är mer rätt ord.

 

Hur som helst, det blev som det blev. Jag borde ha kastat mig i armarna på Henrik i stället den där vinterdagen 1987;) så hade jag kanske besparat mig det. Å andra sidan hade jag knappast haft mina fantastiska nio ungar:)

Man kan inte ångra saker som gav ett fantastiskt resultat på vissa områden ♥

Jag ångrar inte mina år med honom. Jag kan se tillbaka på dem med vetskap om att jag haft det bra. Han smutskastade i princip alla våra år tillsammans när han gick. Han anklagar mig för att ha tvingat mig till alla barnen, speciellt de två minsta killarna skulle aldrig fötts enligt honom…Med andra ord är det en (två)indirekt våldtäktsanklagelse, men säger man det så fattar han inte ett dugg. (Ni vet, min ljudisolerade fängelsehåla..;))

Jag VET att han bullshittar. Jag VET att han varit nöjd och happyhappy med våra år han med. Men det gör ont att han säger annat. Att han intalat sig annat.

Eller vänta. Det GJORDE ont.

Idag tycker jag mest synd om honom. En man som inte bara dumpade sin fru sen miljoner år, utan även sina barn. En man som inte klarar av att göra det snyggt. Som fegar.

Hela den här skilsmässan är hans förlust. På alla sätt och vis.

 

Igår var jag och handlade presenter till Novalie, och sa till kassörskan att det var en födelsedagspresent. Hon sa då att hon fyllde år igår. Den 22 maj. Jag gratulerade och sa att det var en bra dag, och när hon förväntade sig en förklaring så tystnade jag. Inte fan kan jag säga att det varit min bröllopsdag, men nu är skild, det låter för tragiskt;)

Men det har för mig varit en bra dag i så många år:) så jag fortsätter att liksom göra den till en lite speciell dag. För mig själv:)

2013 var bara jobbigt och vidrigt förvisso eftersom han liksom tajmade att skicka skilsmässopappren så de kom i brevlådan precis dagen innan… så den glömmer vi.

2014 smaskade jag i mig nån sushi utan ris, vad nu det det heter, sashimi kanske? Tror det var med Mirka.:)

Mest dyrt och inte så mättande:)

22 maj 2015 klättrade jag upp på Skuleberget med min Hälsocoachklass:)Ja jag är fett drabbad av svindel här, kunde inte vända mig och titta ner;) och vi var ändå inte ens halvvägs. Jag gjorde det, satan vad stolt jag är:)

 

2016 så var jag nog sjuk, men lite senare i maj så andades jag samma luft som Johnny Depp på Gröna lund och det levde jag länge på;)

Jäklar var cool han är..♥

 

Och i år så vakade jag in den 22:a med Tre Kronor och ett VM-guld.:)

Sen tränade jag med bästaste David, och åkte därefter hem och duschade innan jag tog med killarna till Gränby på en sen lunch. Alltid sushi om man kan välja sushi:)

Killarna som då inte skull funnits om exmaken inte blivit tvingad….suck. Extra spännande är det eftersom det är de han umgås mest med…;) Ord, bara ord som låter bra i hans huvud, brukar syrran säga, och det är sant.

Sägs de högt så låter de bara sjuka. Lite som troll som spricker i solen;)

Och sen….sen klev jag in på Tele2 och köpte mig en ny mobil:)

Efter att ha funderat, vridit och vänt på det i flera månader så gjorde jag äntligen slag i saken och köpte en. Och byter därmed bort 3 som operatör. De frågade varför när jag ringde och sa upp det, men de kan inte direkt tjata när jag säger att deras täckning inte funkar där jag är. Det är liksom själva grunden i att ha en mobil:)

Nu väntar jag på att den ska landa på Posten, tills dess har jag ett skal så jag kan vänja mig vid storleken:)

Kändes som att en 30 årsdag var värd att fira hejdundrande, även om den inte är korrekt;)

 

Sen avslutade jag dagen med att åka till Arlanda och hämta hem mina föräldrar som varit i Albanien.

De hade sagt att de skulle ta taxi, men eftersom de landade vid midnatt och inte runt 02 som jag trott, så kunde väl jag lika gärna hämta, det är ju inte som att jag sover då;) När vi kom från London mitt i natten så var det inte direkt att det kryllade av taxibilar som ville köra till Uppsala, de var mer inne på Stockholm.

Lite nervöst ändå om de skulle ha bokat en taxi eftersom jag inte fick tag i dem via sms. De jobbar lite så att de stänger av mobilerna nämligen, svårt att nå dem med andra ord. Men jag stod där och väntade en stund, och så kom de.

Skjutsade hem dem, snackade lite och var hemma vid 02.

Slog in paket till Novalie och sen var det sovdags.

 

Idag är det hennes födelsedag, men det ska jag ta i ett eget inlägg:)

Tillbaka senare!