För två år sen så härjade ju en stor skogsbrand i krokarna av Sala, och den nådde nästan ända fram till Norberg. Jag vet att jag skrev här i bloggen att det var rökigt hela vägen till Uppsala och att jag tyckte att det var sjukt obehagligt. Man inser sin litenhet inför naturen i vissa ögonblick, och när det brinner långt bort men ändå är lite tungt att andas där man är, då känns det inte helt bra.
När vi var i Norberg så åkte vi till Ängelsberg, där jag för övrigt har hittat mitt sommarhus…:)
Så coolt och maffigt, ska bara vräka de som äger det först;) Sen blir jag slottsfru:)
På vägen dit så åker man igenom ett stort område där det brann. Och det är både obehagligt, och samtidigt väldigt mäktigt att se. Naturen återhämtar sig.
Träden är svedda och har inga blad, men det spirar på vissa, och marken är täckt av ny vegetation.
Har jag fattat det hela rätt så var det tät skog här förut.
Det luktade bränt fortfarande, kom som i duster.
Björkar brukar ha vit stam…
Och även om bilden är kass, så syns det hur lustigt löven växer. På den ena björken….
Och här är ena sidan av stammen svedd och den andra inte.
Även stenarna har fått stryk av elden och massor var spruckna.
Hela det här området har nu blivit nationalpark, för när det brinner på det här viset så gynnar det tydligen vissa sällsynta arter, som behöver sånt som kommer efter en skogsbrand. Öhhh, jag vet inte, men nån sa så:)
Ungarna var väldigt imponerade av det här, de fattade plötsligt vidden av en skogsbrand, för så långt de såg var det bränt. Jamie är nog knäpp på allvar för han tjatade om att han ville åka tillbaka till den ”här lekparken som var bränd.” Man skulle ju kunna tro att ungen aldrig varit i en skog förr, men sanningen är att vi bor i skogen:) och de leker oftast i den. Men det här var visst något helt annat.
Väl framme i Engelsberg, så … ( hm autokorrekt vill absolut att jag ska skriva det med E istf Ä… jag tror att det är den gamla stavningen kanske?) så åkte vi över till något som ni rekommenderat mig – Oljeön.
Världens äldsta bevarade oljeraffinaderi
Det blåste full storm och fy fasen vad jobbigt det är, man blir ju helt urblåst. Mer än vanligt då;)
Man måste åka båt hit, och det gillade ju ungarna, även om det mer är en brygga än båt man åker med;) men de var eld och lågor. Sen är det guider som visar runt och berättar en massa intressanta saker om det här stället. Ni får klicka på länken och läsa:)
Jag glömde nog att hålla för ena örat så det åkte in genom ena och ut genom det andra. Eller så blåste det bort kanske;) Nä, det var otroligt intressant, men svårt att återge.
Det var vi och två personer till som fick en varsin guide för den ena av dem talade engelska. En unge kille, med en äldre dam… vi bestämde oss för att det var hans äldre släkting och att han var på besök, men vem vet;) Han var sådär charmigt gentlemannaaktig, och lät oss gå före, höll upp en grind osv. V ä l d i g t ovant tyvärr. Eller så umgås jag i fel kretsar;)
Ungarna visade hur otroligt väluppfostrade de är, och fast de tyckte att det var rätt så förbannat skittråkigt, så stod tjejerna stilla som ljus och lyssnade. Gossarna däremot hade lite svårare att stå still, men det är helt förståeligt. Jag tycker om historia, och jag gillar att få guidade turer, min fantasi kickar igång på en sekund och är guiden bra så ser jag sakerna framför mig:)
Den där förbannade blåsten hade jag gärna varit utan dock för till sist blev det riktigt kallt och det enda man ville var att åka hem. Att sätta sig i bilen som stått i solen, och var varm som en kamin gjorde för en gångs skull ingenting.;)
Vi har sett massor av saker på den här semestern, mer än vanligt tror jag. Men det fanns väldigt mycket inom korta avstånd så det var perfekt att åka iväg på en liten utflykt. Kolla lite, kanske fika lite och så åka hem. Vips har man fördrivit en halv dag:)
Och det bästa är att det verkar finnas lika mycket till, så vi kan nog fördriva ännu en sommar där:)
