Familjen Annorlunda

♥ Min lilla unge. Min lilla primadonna. Min lilla dramaqueen ♥

20 år, det är liksom vuxen det. Men fortfarande min lilla unge;) min primadonna och min högra hand i vardagen. Min mamma i mångt och mycket;) för det är av henne jag får skäll om jag inte gör det jag ska här hemma;) Ibland driver hon mig till vansinne, precis som övriga barn, men allra mest är hon en underbar unge ♥

Här är hon ett år gammal, och hos fotografen. Blomman satte hans fru/assistent dit:)

Här är hon 20 år gammal:

Vi sjöng för henne på morgonen, det hör till, och hon vägrade att vara med på bild, fattar inte alls varför;) Lite paket, och sen fick hon somna om för hon var ledig. Jag skickade iväg skolbarnen, och åkte sen och lämnade in min bil för att få en motorvärmare/kupevärmare monterad. Promenerade hem…det tog en timme, och var lagom småsvettig när jag kom hem. En och en halv timme senare var bilen klar…och jag orkade inte gå tillbaka utan gjorde sällskap med Patricia på bussen när hon skulle till stan och fixa lite saker.

När Patricia föddes var det en kanonsommar, 1995, alla minns den:) Det var varmt ända fram tills hon föddes sista september för att sen slå till och bli svinkallt. Jag var rätt deppig framåt eftermiddagen den sista september för jag ville ju ha en septemberbebis, inte en oktoberunge…varför vet jag inte, men ni vet hur man får för sig saker;) Jag pratade i telefon vid 17-tiden och surade då över att det inte skulle hinnas med, jag hade absolut inga känningar what so ever. Sen lade jag mig på soffan och var sur, Janelle satt intill och skulle spela Bingolotto:) Vid 18 fick jag en elak sammandragning, sen en till efter några minuter och när den tredje kom strax därefter insåg jag att det var kanske dags att åka in.

20.50 föddes hon:)

Den här förlossningen är en av de värsta. Ja, den gick snabbt, men det har alla gjort, men jag hade verkligen inte alls bearbetat allt efter Janelle, som föddes 21 månader tidigare, utan bara tryckt undan det, och när värkarna tog fart så kom ju allt tillbaka. Hur jävla ont det gör…och att det liksom inte finns nån återvändo;) Jag var rätt kaxig inför första förlossningen, jag tål smärta bra och tänkte att det är väl bara att bita ihop, men det är ju inte riktigt en smärta man tidigare upplevt och den tog liksom över allt. Överrumplade mig totalt. Idag finns miljoners forum, och man kan förbereda sig på ett helt annat sätt än man någonsin kunnat förr, och det tror jag är bra. Och dåligt;)  Janelle blev väldigt medtagen, det var dels pga den morfinspruta jag fick, och sen för att det var väldigt intensivt även då, och hon var helt blå och livlös när hon kom ut, efter att de mer eller mindre beordrat mig att krysta för ungen måste ut. NU! De sprang iväg med henne till ett annat rum, och kvar blev jag, ensam.

Jag hade jobbat på barnsjukhuset med svårt sjuka barn. Bland annat förlossningsskadade. Mitt huvud hade inte riktigt fattat att de allra flesta barn föds friska, så jag konstaterade mest trött och helt väck att jag fick visst inget barn. Men så kom de in med henne, pigg och fin, och helt felfri.

Allt det här hade jag förträngt. Idag hade jag ju bloggat om det, och fått ventilera där, eller skrivit på nåt föräldraforum, men då fanns inget sånt. Jag hade helt klart behövt bearbeta allt det, för Patricias förlossning var jättejobbig. Den var sjukt intensiv, värkarna avlösta varandra och ingen paus i mellan. Och en malande oro att något skulle bli fel. Inte kunde man ju ha sån tur att få två friska ungar..

Men, sen… Hon var rosig och fin, och fick direkt komma upp till mig, och var ju bara ljuvlig. Värt allt, och lite till. Första förlossningen tog sex timmar, från första aning till att barnet var fött. Andra tog tre timmar. Tredje gången var det tvillingar och det tog 1,5 timmar;) och där har det sen stannat, jag var rädd för att halveringen skulle fortsätta;)

Patricia var en mönsterbebis, sov och åt och var Janelles älskling från första sekunden. Pisan kallade hon henne, och det namnet hänger fortfarande med:)

Och nu är hon 20 år..

Janelle och Simon kom hit  på kvällen och åt middag och fikade.

Visst har Willys jag bakat fint? Wienerbröden var lite meckiga att få till, men tycker jag lyckades rätt bra;)

På söndag har vi släktkalas, för alla fyra höstbarn – Jordan, Lovelia, Patricia och Trixie, och jag har precis insett att Loppan har beställt en Miniontårta av mig… Hur ska jag kunna slå min egen snyggaste skapelse?:

Och….det är tre ungar till som ska firas..ska alla ha specialtårtor tro? Jag går upp tre kilo av att bara tänka på det;) men å andra sidan går jag väl ner tre kilo av prestationsångesten… Nä, jag tror jag måste fundera lite på det här…  Minion…måste googla!

Vi hörs senare:)

Bye bye